hävda näringslivets frihet. Det socialdemokratiska manifestet nämnde icke socialismen men redovisade bl. a. samhällets beredskapsåtgärder mot arbetslöshet och utlovade förbättrade folkpensioner. Årets valrörelse inleddes officiellt den 17 augusti med anföranden av flertalet partiledare. Högerledaren herr Hjalmarson omnämnde högerns bestämda avsikt att på alla områden försöka öka de många människornas praktiska och direkta inflytande. Herr Hjalmarson använde som trafikmedel helikoptern, vilket var en nyhet i svensk valrörelse. Under valrörelsen blev det bekant, att ett kommittéförslag om bostadsransonering i form av behovsprövning vid uthyrning av lediga lägenheter var att vänta efter valet. Vid en valdebatt på Malmö teater den 26 augusti mellan statsminister Erlander och herr Hjalmarson, vilken huvudsakligen rörde de ekonomiska frågorna, begärde statsministern att få veta, om herr Hjalmarson ställde sig bakom ett i samband med kritiken av utrikesminister Undéns handläggning av kontroversen med Sovjet i Catalinaaffären framfört krav på herr Undéns avgång. Herr Hjalmarson svarade, att den önskvärda samlingen kring den svenska utrikespolitiken icke nödvändigt också måste vara en samling kring utrikesministerns person. Emellertid ansåg herr Hjalmarson, att statsministern borde ha underlåtit att taga upp denna fråga till debatt på ett stort diskussionsmöte. I ett senare valtal yttrade herr Hjalmarson, att arbetslöshet nu stode för dörren på många håll; regeringen kallade det omställningsarbetslöshet. En sammandrabbning i Vasaparken i Stockholm den 2 september mellan statsministern och folkpartiledaren herr Ohlin tilldrog sig stor uppmärksamhet; åhörarantalet uppskattades till 30 000 å 50 000. Statssekreteraren i socialdepartementet Per Eckerberg skisserade i tal den 6 september i Korpilombolo, Vittangi och Tärendö ett socialt reformprogram, som skulle kosta staten omkring 500 miljoner kronor i utgiftsökning. Programmet upptog främst högre folkpension, obligatorisk sjukförsäkring, modernare yrkesskadeförsäkring och effektiv arbetslöshetsförsäkring men däremot ingen omedelbar höjning av barnbidragen. Den obligatoriska sjukförsäkringen skulle enligt herr Eckerberg framläggas för 1953 års riksdag och enbart den kosta staten minst 200 miljoner kronor om året. Partiledarna hade en radiodebatt sinsemellan den 18 september, därvid även kommunisterna kunde utnyttja ett gott propagandatillfälle. Enligt den preliminära röstsammanräkningen valnatten hade högern fått 30 mandat (4-7), bondeförbundet 27 (—3), folkpartiet 59 (4-2), socialdemokraterna 109 (—3) och kommunisterna 5 (—3). När de definitiva sammanräkningarna hade avslutats, hade högern genom poströsternas tillkomst vunnit ytterligare ett mandat och socialdemokraterna återvunnit ett, samtidigt som bondeförbundet förlorat ytterligare två mandat. Efter omvalen i Kristianstads och Jämtlands län, därvid folkpartiet i Jämtland förlorade sin plats till bondeförbundet, var omsider den nya andra kammarens sammansättning klar, nämligen denna: högern 31 (4-8), bondeförbundet 26 (—4), folkpartiet 58 (4-1), socialdemokraterna 110 (—2) och kommunisterna 5 (—3). 115 borgerliga stod alltså emot 115 icke-borgerliga. Från-räknades den socialdemokratiske talmannen, som icke deltar i omröstningarna, hade alltså andra kammaren fått en låt vara knapp borgerlig majoritet. Den tidigare borgerliga majoriteten gick förlorad 1932. Bondeförbundet hade i högerns ställe intagit platsen som det minsta av de fyra demokratiska partierna. De definitiva sammanräkningarna före de båda omvalen visade följande röstsiffror för partierna (därvid inom parentes anföres ökning resp, minskning i 72