7 maj kasserade domkapitlet rösterna från två kontrakt, emedan två prästvigda lärare vid enskilda läroanstalter tillåtits att rösta. Domkapitlet uppförde därför följande på förslag med här angivet röstetal: domprosten G. Lundström 86, kontraktsprosten G. A. Danell 77 och professor Hj. Lindroth 70. Detta förfaringssätt överklagades emellertid, regeringsrätten upphävde förslaget, och domkapitlet fick uppgöra nytt förslag med hänsynstagande till alla avgivna röster, som kom att upptaga Lundström 92, Danell 88 och professor D. Helander 79. Även detta förslag överklagades på grund av de ogiltiga rösterna, och K. M:t förordnade om nytt val den 22 oktober. Därvid framkom följande röstsiffror: för Lundström 94, Danell 88 och Helander 80 röster. Bland dessa utnämndes den 12 december prof. Helander, en lärd, skicklig, dugande och omstridd kyrkomän med stor praktisk erfarenhet. Den 9 december 1951 hade domprosten i Linköping, J. A. Hammers, avlidit. Bland de sökande uppförde domkapitlet på förslag domprosten Hylander, Växjö, samt teologie doktorerna P. Lundberg och G. Törnvall. Förslaget överklagades men stod fast. Som fjärde provpredikant kallade församlingen dr Ove Hassler, som vid valet erhöll 859 röster, medan 775 tillföll Lundberg, 423 Hylander och 371 Törnvall. Någon utnämning kom inte under året. — En för kyrkans gärning betydelsefull post nyinrättades, nämligen beställningen som chef för gudstjänster och andliga föredrag i radio. Till sådan ”radiopräst” utsågs teol. lic. Gunnar Dahmén. Kampen mot kyrkan fördes på olika fronter. Hennes sociala gärning kom i biåsväder med anledning av en rad till största delen obefogade klagomål mot Samariterhemmets ungdomsvårdsskola på Kållered. Radikala tidningar och det antikristna ”Förbundet för religionsfrihet” blåste upp striden, men en inspektion från socialstyrelsen av bl. a. generaldirektör Bexelius och byråchefen Göta Rosén gjorde vissa anmärkningar men fann icke ”några påtagliga och för eleverna skadliga missförhållanden”. Allvarligare var kanske den egendomliga attack från fångvårdsstyrelsen, som plötsligt i all tysthet förklarade de förordnade fängelseprästerna avsatta fr. o. m. 1 november, varjämte de tre fasta fängelseprästbefattningarna icke skulle återbesättas vid ledighet. Hela den andliga vården vid våra fängelser ersattes med tillfälliga predikningar och besök av olika präster och frikyrkopredikanter. Genom att riksdagen fått förslaget inbakat i ett stort sammanhang och den kyrkliga opinionen icke var varskodd, kunde fångvårdsstyrelsen få fria händer och manövern lyckas. Under rätt mörk synvinkel såg man också från kyrkans sida den förkortning av högmässogudstjänsten i radio till 60 min., som (med undantag för helgerna) genomfördes från den 20 januari. Slutligen kan nämnas Stockholms domkapitels uppseendeväckande behandling av en lärofråga. Amanuensen E. H. Bergquist hade hos domkapitlet anmält kyrkoherde Uddin i Markim-Orkesta för avfall från svenska kyrkans lära och utspridande av villfarelse genom en av kyrkoherden författad skrift: ”Det gamla evangeliet med nya skrivtecken. En prästmans syn på spiritualismen”, där han bl. a. förklarar, att spiritismen kan lösa nutidsmänniskans problem ”tack vare sina nya uppenbarelser, en fortsättning på evangeliet”. Domkapitlet lämnade emellertid anmälan utan avseende med den motiveringen, att varje svensk medborgare enligt tryckfrihetsförordningen vore tillförsäkrad rätten att i tryck framföra sina tankar och åsikter. 94