Annus medicus 1952 Av docent EBBE NYMAN Det medicinska året 1952 bjöd inte på några epokgörande nyheter. Notiser om nya läkemedel och behandlingsmetoder saknades visserligen inte i dags-och veckopress, men det mesta har snabbt kunnat reduceras till rimliga proportioner. Den fromma önskan att verkliga och förmodade medicinska nyheter ej skulle beredas större publicitet än de förtjänar kvarstod ouppfylld även under år 1952. Barnförlamningen Den stora polioepidemien i Danmark under hösten 1952, som satte tillgängliga resurser på hårda prov, aktualiserade frågan om vår egen beredskap mot denna farsot. Genom amerikanska undersökningar blev det under året klarlagt, att s. k. gammaglobulin, en blodäggvitebeståndsdel, som innehåller skyddsämnen mot flera infektionssjukdomar, vid polio utövar endast ett kortvarigt skydd (5—6 veckor). Större förhoppningar knöts under året till möjligheterna att framställa vaccin mot sjukdomen. Den amerikanske forskaren Enders teknik för odling av virus i s. k. vävnadskulturer öppnade härvid nya perspektiv. Man ansåg sig ha grundad anledning att hoppas på aktiva vacciner. Antibiotika Aktiviteten inom detta område var under året mycket stor. Den amerikanska läkemedelsfirman Abbott i Chicago ökade antalet praktiskt värdefulla ämnen av denna grupp med ytterligare ett, kallat erythromycin. Förhistorien erinrade om en rad andra antibiotikas: jakten på strålsvampar, som producerar användbara substanser, gav denna gång ett positivt fynd i jorden på ön Panay mellan Luzon och Mindanao på Philippinerna. Det avStreptomyces erythreus producerade erythromycinet visade sig till sina praktiska verkningar vid infektionssjukdomar erinra om aureomycin och terramycin. Stort uppseende väckte under året meddelanden vid kongresser och i den medicinska pressen om iakttagna blodskador, orsakade av det antibiotiska läkemedlet kloromycetin, som särskilt användes vid tyfus och paratyfus men även i andra sammanhang. Skador rapporterades från skilda håll, huvudsakligen i form av svårbotad blodbrist, tydande på en allmän benmärgsskada, som kunde tillskrivas medlets kemiska konstitution. Frekvensen av sådana skador, vilka för övrigt tycktes kräva vissa bestämda förutsättningar för sin uppkomst, var dessbättre så ringa som några tiotal fall på cirka 8 miljoner behandlade patienter. Någon större risk kunde sålunda icke sägas föreligga. I själva verket var skadefrekvensen väsentligt lägre än den som registrerades under de första åren av sulfabehandling. Iakttagelserna påkallade dock ökad försiktighet vid medlets användning och aktualiserade frågan om de latenta faror, som kan vara förknippade med det ökade bruket av syntetiska läkemedel, som av konkurrensskäl kanske förs ut i marknaden innan långsiktiga biverkningar helt klarlagts. 98