vid årets slut. Frågan om en devalvering av francen aktualiserades återigen, fastän man på sakkunnigt franskt håll kämpar emot en sådan utveckling, inte minst med hänsyn till den franska industriens stora importbehov av råvaror. I slutet av 1952 framhöll sålunda det under ekonomiministeriet hörande institutet för statistik och nationalekonomi, att alla franska devalveringar hade varit en besvikelse när det gällde att försöka förbättra handels- och betalningsbalanserna. SVERIGE Exportkonjunkturens sammanbrott Till de viktigaste inslagen i den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1952 hörde den kraftigt försämrade exportkonjunkturen och de därmed sammanhängande prisfallen för svenska stapelvaror, den första produktionsminskningen på många år, krympande orderstockar samt tydliga tecken på förekomsten av en dold arbetslöshet. Läget kunde också sammanfattas så, att den inflationsladdade överkonjunkturen bröts och följdes av viss stabilisering av samhällsekonomien som följd av utifrån kommande impulser jämte statsmakternas i oktober 1951 framlagda åttapunktsprogram för att bekämpa inflationen. Prisutvecklingen gled efter hand in i ett lugnare skede. Ännu under vårmånaderna fortsatte konsumentpriser och levnadskostnader att stiga, men under årets senare del förblev levnadskostnaderna praktiskt taget oförändrade, samtidigt som partipriserna långsamt började sjunka. Strömkantringen framträdde särskilt tydligt i de starkt ökade motsättningarna mellan parterna på arbetsmarknaden i samband med de inledande löneförhandlingarna avseende 1953. Medan arbetsgivarna bl. a. inom verkstadsindustrien krävde lönereduceringar och LO centralt rekommenderade återhållsamhet, framförde de fackliga organisationerna krav på ytterligare löneökningar. För s örj n ingsläget Den privata konsumtionen präglades under 1952 av en påfallande återhållsamhet — ökningen stannade vid drygt 2 % eller c:a 500 milj. kr. i 1951 års priser trots en höjning med c: a 16 % av det genomsnittliga löneläget. Lönestegringarna absorberades av höjda priser och marginalbeskattningen, samtidigt som det enskilda sparandet undergick en avgjord ökning. Lagerutvecklingen präglades av två motsatta tendenser. Samtidigt som det förelåg en medveten strävan att pressa ned den 1951 uppkomna normalt stora lagerstocken inom vissa konsumtionsvarubranscher, främst textilvaror, uppkom under 1952 en ofrivillig lagerökning inom exportindustrierna. Lagerminskningen för textilvaror rörde sig omkring 350 milj. kr. medan skogsindustriens lager ökades med c:a 400 milj. kr. På livsmedelsområdet inträdde en bruttoökning med 100 milj, kr., och lagerökningen för verkstadsindustrien uppskattades till 100—200 milj. kr. För järn och stål räknade man med en lagerökning om 50 milj, kr., medan lagren av bränsle steg med ungefär 100 milj. Sammanlagt torde lagerökningen ha rört sig omkring 500 milj. kr. jämfört med c:a 1 500 milj. kr. 1951. För järn och stål inträdde en förbättring av försörjningsläget, fastän det fortfarande var brist på skrot, som emellertid kunde lättas genom intensifierad skrotinsamling. Det tidigare knappa försörjningsläget i fråga om tackjärn förbättrades 118