S tockholmskrön ika Av K. O. HAMMARLUND av de mest betydelsefulla beslut som Stockholms stadsfullmäktige någonsin har fattat.” Med dessa ord karakteriserades antagandet den 20 juni 1952 av den andra delstadsplanen för nedre Norrmalm. Det berörda området bredde ut sig mellan Hötorget, den förlängda Sveavägen, den nya Sveaplatsen och Drottninggatan. Principbeslutet om regleringen i dess helhet hade fattats redan 1945 och den första delstadsplanen kring Klarabergsgatan antogs 1951. Härmed var förutsättningarna skapade för en helt ny citybildning. ”Vi bygger nu för århundraden.” Byggnadsplanen föranledde i sista stund en hetsig debatt med estetiska och kulturhistoriska utgångspunkter. Den gällde dels höghusbebyggelsen och dels det s. k. Sergelhuset, för vars fortsatta tillvaro i den nya miljön bl. a. konstakademien bröt en lans. De ideella skälen för skonsamhet ansågs emellertid inte nog bärande i sammanhanget. En omprövning av den grundligt genomdiskuterade frågan skulle ha inneburit ett dröjsmål med hot om ytterligare förslumning av stadsdelen. Ett nytt buller uppstod när man i oktober beslöt att de planerade byggnaderna skulle utlämnas på entreprenad med fastighetsnämnden som byggherre. Socialdemokraterna hade velat anlita ett kommunalt bolag som skulle stiftas för ändamålet. Missnöjet tog sig bl. a. uttryck i en stor tidningsrubrik: ”Nedre Norrmalm Rivningar påbörjades för att släppa fram Sveavägen söder om korsningen med Kungsgatan. 131