Kolbjörn Knudsen i ”Djävulen och Gud Fader” och Berta Hall i ”Rosmersholm”. Göteborgs stadsteater. Bengt Ekerot respektive Stig Torsslow. Torsten Hammaréns föreställning av Ib-sens ”Rosmersholm” betraktades som ett praktexempel på minutiös personinstruktion. Två lyckade resultat nådde Helge Wahlgren med Anouilhs ”Dans under stjärnorna” och Marcel Aymés ”Ett huvud kortare”. Intresset för Jean-Paul Sartre svalnade ytterligare något efter framförandet av ”Djävulen och Gud Fader”. De svenska nyheterna var Stig Dagermans radiodrama ”Den yttersta dagen”, som ansågs bevisa sin olämplighet för scenen, och Hans Hergins ”Du ropar i natten”, som rönte samma öde. Malmö stadsteater bröt respektingivande med hela den kommersialiserade repertoaren genom att presentera ”Greve Öderland” av schweizaren Max Frisch i en suggestiv föreställning av Lars-Levi Læstadius. En annan utomordentlig föreställning gjorde Læstadius av Ibsens ”Ett dockhem”, där Gertrud Fridh undvek att göra Nora till en divaroll och Nils Fritz undvek att göra advokat Helmer osympatisk. En tredje ambitiös föreställning av Læstadius var Shakespeares ”Othello”, där Georg Ärlin på nytt befäste sin ställning som en av våra intelligentaste karaktärsskådespelare. Slutligen ståtade teatern med två svenska nyheter, dels Ingmar Bergmans halvgeniala ”Mordet i Barjärna”, som fick ett mycket splittrat mottagande av kritiken, dels Sivar Arnérs brännbara men odramatiska 159