Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Teateråret. Av Urban Stenström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kolbjörn Knudsen i ”Djävulen och Gud Fader” och Berta Hall i ”Rosmersholm”. Göteborgs
stadsteater.
Bengt Ekerot respektive Stig Torsslow. Torsten Hammaréns föreställning av
Ib-sens ”Rosmersholm” betraktades som ett praktexempel på minutiös
personinstruktion. Två lyckade resultat nådde Helge Wahlgren med Anouilhs ”Dans under
stjärnorna” och Marcel Aymés ”Ett huvud kortare”. Intresset för Jean-Paul
Sartre svalnade ytterligare något efter framförandet av ”Djävulen och Gud Fader”.
De svenska nyheterna var Stig Dagermans radiodrama ”Den yttersta dagen”, som
ansågs bevisa sin olämplighet för scenen, och Hans Hergins ”Du ropar i natten”,
som rönte samma öde.
Malmö stadsteater bröt respektingivande med hela den kommersialiserade
repertoaren genom att presentera ”Greve Öderland” av schweizaren Max Frisch i
en suggestiv föreställning av Lars-Levi Læstadius. En annan utomordentlig
föreställning gjorde Læstadius av Ibsens ”Ett dockhem”, där Gertrud Fridh undvek
att göra Nora till en divaroll och Nils Fritz undvek att göra advokat Helmer
osympatisk. En tredje ambitiös föreställning av Læstadius var Shakespeares
”Othello”, där Georg Ärlin på nytt befäste sin ställning som en av våra
intelligentaste karaktärsskådespelare. Slutligen ståtade teatern med två svenska nyheter,
dels Ingmar Bergmans halvgeniala ”Mordet i Barjärna”, som fick ett mycket
splittrat mottagande av kritiken, dels Sivar Arnérs brännbara men odramatiska
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
