Filmåret 1952 Av ELLEN LILIEDAHL Aven under 1952 hade svensk film en markant framgång på utländsk botten, nämligen Nordisk Tonefilms ”Hon dansade en sommar”. Den slog rekord som publik- och kassasuccé inte bara på hemmamarknaden, i grannländerna och i Tyskland utan även på mera avlägsna breddgrader, såsom Uruguay i Sydamerika, där den framfördes under nyårets filmfestival. Vid vårens tävlingar i Cannes kunde denna blonda svenska kärleksskildring dock icke hävda sig i den mördande konkurrensen utan fick nöja sig med ett pris åt Sven Skölds musikarrangemang. Antalet framförda nya filmer höll sig, som en följd av föregående års långvariga produktionsstopp, alltjämt vid en blygsam siffra, nämligen 25. En ny målmedveten framstöt mot internationell publik gjorde Lorens Marmstedt och Terrafilm med ”Eldfågeln”, vår första färgfilm av kvalitet och dessutom ett första försök till verklig dans- och sångfilm. Ett föga bärkraftigt men okonventionellt komediunderlag av Hasse Ekman utbroderades med delvis utomordentligt lyckade balettnummer, särskilt då titelbaletten i koreografi av Maurice Béjart och med Ellen Rasch och Björn Holmgren som fördansare, samt populära romanser och ett avsnitt ur ”Don Juan”, med italienaren Tito Gobbi som välljudande exekutör. Färgfotograferingen av Göran Strindberg var ojämn men i det stora hela tillfredsställande, och den engelska dialogen framfördes bra, särskilt av Ellen Rasch, som hade en personlig framgång även som skådespelerska, säker och kultiverad. Årets största succeer var eljest Ingmar Bergmans episodiska, fantasifulla och roliga, tekniskt mästerliga ”Kvinnors väntan” samt ”Trots” — baserad på Vilgot Sjömans roman ”Lektorn” — i fin regi av Gustaf Molander. Schamyl Bauman hade två muntra fullträffar i lustspelsgenren, båda med Sickan Carlsson i centrum, och Arne Mattsson kunde notera ett fiasko och en ny framgång, den senare ”För min heta ungdoms skull”, med Maj-Britt Nilssons spel i den kvinnliga huvudrollen som starkt bidragande element. Kaj Munks trosdrama ”Kärlek”, i bearbetning av Rune Lindström och regi av Gustaf Molander, förlagd till bohuslänsk miljö, samt finländaren Chorells vardagskomedi ”Fabian öppnar portarna”, försvenskad av Herbert Grevenius under titeln ”Hon kom som en vind” och med verkningsfull realism iscensatt av Hampe Faustman, hörde även till årets bästa. Ett ovanligt och intressant inslag i den svenska repertoaren var Sven Nykvists och Olof Bergströms afrikanska film ”Under Södra korset”, som bild- och miljömässigt fyllde högt ställda anspråk. En frisk och bra ungdomsskildring presenterades av debuterande långfilmsregissören Egil Holmsen i ”Farlig kurva”. Den utländska repertoaren Det minnesvärda i årets utländska filmer fördelade sig tämligen jämnt över de stora produktionsländerna. Amerikanska slagnummer var först och främst ”Viva Zapata”, en grandiost dramatisk och atmosfärstark skildring av ett skede ur Mexicos revolutionshistoria, vidare en ovanligt flott och medryckande även-tyrsfilm på välkänt ämne, Sabatinis romanhjälte ”Scaramouche”, en artistiskt 174