Eva Dahlbeck och Gunnar Björnstrand i den roliga hisscenen i ”Kvinnors väntan”. fullmogen och underhållande musik- och dansfilm, ”An American in Paris”, samt "En plats i solen”, som visserligen förbigick samhällskritiken och den sociala indignationen men gav en för amerikanska förhållanden ovanligt komprimerad och sannfärdig skildring av triangeldramat i Dreisers ”En amerikansk tragedi”. Chaplins ”Rampljus” visade sig vara en oskrymtat sentimental självbespegling i berättelsen om en åldrande varietéartist, som förlorat greppet om sin publik men vemodigt demonstrerar tillkämpad världsvisdom och sinnets nobless. Endast i ett par tidstypiska estradnummer — filmen spelar i London under första världskriget — gavs plats för skratt, men Chaplin vädjade desto mer framgångsrikt till publikens tårfyllda medlidande. I toppen av årets europeiska nyheter kan sättas den italienska ”Don Camillo”, den engelska ”Svindlande rymder” och den franska ”Gud behöver människorna”. Den franske regissören Duvivier hade med hjälp av landsmannen Fernandel och italienaren Gino Cervi gjutit förtrollande liv i den humoristiska och varmhjärtade skildringen av motsättningarna mellan katolskt och kommunistiskt i en norditaliensk by efter kriget, författaren Terence Rattigan och regissören David Lean hade åstadkommit en magnifik flygfilm i förening med en djuplodande, aktuellt betingad mänsklig konflikt i reaktionsmotorns tidevarv, och fransmannen Jean Delannoy ställde fram ett ovanligt stilrent och helgjutet konstverk med religiös grundton i en säregen och strängt begränsad miljö. Anmärkningsvärda franska produktioner för övrigt var Cayattes mästerliga ”Rätt 175