het. Motiveringen för Bonniers försäljningsanbud skulle ha varit att B. kommit till övertygelsen att Hitler tillkämpat sig makten i Europa och att såsom en följd härav judendomen på kontinenten icke skulle ha någon chans i framtiden. K. O. Bonnier hade på dessa grunder beslutat sig för att sälja sina företag och med sin familj emigrera till USA. Emellertid hade, enligt samma källa, Hitler avböjt det bonnierska anbudet. Dessa uppgifter betecknades av K. O. Bonniers äldste son, bokförläggare Tor Bonnier, som smutskastning av död mans minne. Han framhöll bl. a.: "Karl Otto Bonnier avskydde nazismen, men han fruktade den inte. Allt intill sin död 1941 var han lyckligt och fullkomligt förvissad om nazismens snara nederlag och Hitlers och hela hans anhangs förintande. För alla som kände honom är det någonting fullkomligt absurt att han skulle ha erbjudit sig att sälja något av honom ägt pressorgan till dem . .. Uppgifterna om Karl Otto Bonnier är lögnaktiga.” ”Papperen på bordet!” I Svenska Dagbladet för den 12 januari föreslogs en opartisk utredning av frågan. Tidningen skrev bl. a.: "De påståenden, som gjorts, äro så fantastiska, att de icke skulle förtjänat någon som helst publicitet, därest det icke påståtts att dokumentariska belägg skulle finnas i tyska arkiv. Nu måste allt arkivmaterial granskas med skarp källkritik. Även arkivdokument utgöra i och för sig inga bevis. De måste insättas i sitt sammanhang och få sin tillkomst belyst... Det största intresset av att en opartisk utredning kommer till stånd borde finnas hos familjen Bonnier själv. Blott en offentligt framlagd granskning och ett därmed sannolikt följande helt friande utslag kan borttaga varje rest av de rykten som satts i omlopp... Alltså: papperen på bordet!” Detta Svenska Dagbladets förslag accepterades ”med största tillfredsställelse” av bokförläggare Tor Bonnier, som i anslutning härtill föreslog att en kommission tillsattes, bestående av ordföranden i Pressens opinionsnämnd, en person utsedd av styrelsen för Sveriges advokatsamfund och en person utsedd av Publicistklubbens styrelse. Dessa tre personer skulle i Svenska tidningsutgivareföreningens regi handha utredningen. Tillfrågad av TT om sin ställning till utredningsförslaget, svarade hr Kreuger: ”Jag vet inte vad som skall utredas, eftersom jag anser saken klar”. De tre pressorganisationerna Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistförbundet beslöt att gemensamt ställa sig till förfogande för en opartisk undersökning. De villkor som de tre organisationerna uppställde för medverkan antogs oförbehållsamt av hr Tor Bonnier. Från hr Kreuger kom däremot ett nej till erbjudandet, varför utredningsförslaget fick förfalla. ”Vid närmare eftersinnande borde ingenjör Kreuger inse, att detta nejsägande icke kan gagna hans sak inför den allmänna opinionen”, kommenterade Svenska Dagbladet. Påstådd försäljningskontakt med tyskarna Nästa fas i Bonnier—Kreuger-fejden inträdde då Stockholms-Tidningen den 18 januari publicerade tre intyg, som gick ut på att bokförläggare K. O. Bonnier 1940 via förmedlare skulle ha sökt kontakt med tyska legationen i Stockholm för att försöka sälja ”sina tidningar”. Hr Tor Bonnier betecknade de åberopade vittnesmålen såsom varande ”av sämsta kvalitet” och innehållande uppenbara 202