Större lönekonflikter 1952 Den mest uppmärksammade lönestriden under 1952 var otvivelaktigt den som under årets första månader fördes mellan Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) och staten, representerad av 1949 års tjänsteförteckningskom-mitté. Striden gällde förbättrad lönegradsplacering för vissa grupper av statstjänstemän med akademisk eller fackhögskoleutbildning, av vilka läroverkslärarna var den ojämförligt största gruppen. Det var även främst denna kårs lönestrid som tilldrog sig intresse, detta ej minst på grund av att det var första gången denna tjänstemannakår tillgrep verkliga stridsåtgärder för att hävda sina lönekrav. SACO:s förhandlingar med tjänsteförteckningskommittén inleddes redan i februari 1950, då SACO framlade sina principiella krav baserade på gjorda utredningar. För nyckeltjänsterna inom byråorganisationen innebar dessa krav en upp-flyttning med genomsnittligt fyra lönegrader, varigenom 1939 års realnettolöner nätt och jämnt skulle återställas. För läroverkslärarna, som i lönehänseende var eftersläpande i förhållande till den allmänna lönenivån, krävdes principiellt upp-flyttning med sex å sju lönegrader. Det framhölls emellertid under förhandlingarna att man ej räknade med att kunna få dessa principiella lönekrav uppfyllda på en gång, och de ursprungliga kraven reducerades även senare med genomsnittligt två lönegrader. Tjänsteförteckningskommitténs bud i första förhandlingsskedet innebar för läroverkslärarnas del uppflyttning med en lönegrad för adjunkter (till Ca 27), vilket Överläggningar om återupptagna förhandlingar i akademikernas, speciellt läroverkslärarnas lönestrid hölls i riksdagshuset den 6—7 mars mellan representanter för regeringen med statsministern i spetsen och för SACO och Läroverkslärarnas riksförbund. På bilden ses statsministern, SACO:s ordförande ptofessor Torsten Åström och direktör Jan Carl Almquist, rektor Ansgar Eeg-Olofsson och direktör Bertil Lidgard i Läroverkslärarnas riksförbund. 204