Eli Heckscher Förre professorn i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm Eli Heckscher avled natten till den 23 december 73 år gammal. Han disputerade i Uppsala 1907 på en avhandling om järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling och blev samma år docent och 1909 professor i nationalekonomi med statistik vid Handelshögskolan i Stockholm. Är 1929 blev han forskningsprofessor i ekonomisk historia och ledare för ekonomihistoriska institutionen, vilken befattning han innehade till emeritiåldern 1945. Tillsammans med professor Gösta Bagge började han 1911 utge Svensk Tidskrift. ”Eli Heckscher gjorde på många områden vetenskapliga insatser som nationellt sett var av högsta valör, och inom sitt huvudfack var han en av de stora i världen. Hans bidrag till pristeorien var betydande, även om de inte kunde mäta sig med Wicksells och Cassels. Inom penningteorien och handelns teori gjorde han insatser som stimulerade till och i några fall utgjorde grunden för fortsatta framsteg inom svensk nationalekonomi. Han kom relativt sent, först vid 50 års ålder, att helt satsa på sina historiska forskningar. Hans arbeten om de merkantilistiska ideerna och om Sveriges ekonomiska utveckling under fyra århundraden är den väsentliga grunden för hans berömmelse. Utmejslandet av den ekonomiska aspekten och förmågan att arbeta med stora, kritiskt säkerställda siffermaterial är det banbrytande i hans gärning som historiker.” (Prof. Torsten Gårdlund i SvD.) denna resa, som sträckte sig över åren 1893—1897, inledde han den första penetrationen av Central-asiens norra del, som sedan skulle bli hans främsta forskningsdomän. Huvudintresset i denna resa knöts till Hedins ritt över Pamir februari—mars 1894 och de kartläggningar han därunder företog samt måhända än mer till den djärva karavanfärden våren 1895 genom sandöknen Takla-makan i Östturkestan. På nyåret 1896 påbörjades en östligare kamelfärd över Takla-makan och sedan följde Hedin Tarimfloden fram till den av mystik omgivna ”vandrande” sjön Lop-nor. Hans första färd genom Tibet inleddes med Kashgar som utgångspunkt och avslutades i Peking. Hemfärden gick över Mongoliet och Sibirien. Hedins namn var nu känt över hela världen och i triumf mottogs han i Stockholm, där han tilldelades Vegamedaljen. Resan 1899—1902 följdes av personligt adelskap Hedins följande resa, 1899—1902, avsåg främst att fullfölja alla de uppslag han tidigare fått. I september 1899 bröt han upp från Kashgar med en karavan på femton kameler och så följde en rad värdefulla undersökningar kring Tarim och Lop-nor. Under en flodfärd på 10 veckor kartlädes Tarimfloden, en ny färd genom Takla-makan företogs och under en vågsam ökenvandring mars—maj 1900 gjorde Hedin iakttagelser rörande Lop-nors och Tarims hydrografi, som senare forskningar till fullo styrkt. Stort uppseende väckte även hans upptäckt av ruinstaden Lou-lan. Hösten och vintern 1900—1901 förläde Hedin sina forskningar till Kun-luns bergssystem och de okända öknarna kring Lop-nor. På försommaren sistnämnda år drog han vidare mot berglandet i Tibet och där inträffade den mycket omtalade episoden, då han förklädd med två följeslagare försökte ta sig fram till Lhasa men hejdades endast några dagsresor från huvudstaden. Då han denna gång 1902 återkommit till Sverige fick han av konungen personligt adelskap. Utmärkelserna regnade nu formligen över honom och mitt under ansträngande föredragsturneer hann han med att fullborda reseskildringen ”Asien, tusen mil på okända vägar” (1—2, 1903), som i 12 upplagor trycktes på 10 språk. Under en tids vistelse i Ryssland 1904 greps Hedin av tanken på vilken fara de ryska expansions-planerna mot väster kunde innebära för det svagt rustade Sverige, och efter hemkomsten inledde han med några tidningsartiklar en politisk aktivitet, som sedermera allt mer upptog hans intresse. I ”Sverige och den stora östern” (1905) framlade han dessa tankar. Han förlorade dock icke ur sikte sina forskningsmål i inre Asien och i oktober 1905 bröt han på nytt upp för att i en ny expedition, 1905—1909, avsluta sina tibetanska undersökningar. Med 36 mulåsnor och 58 hästar startade han 14 augusti 1906 från Leh i landskapet Ladak i Kashmir med Tibet som mål. Uppseendeväckande upptäckter gjorde han inom det väldiga bergssystem, som benämnts Transhimalaya och han utforskade även Brahmaputras och Indus källor. Han lurade grundligt tibetanerna, som sökte hindra honom att tränga in i landets centrum, och fullföljde utan tvekan sina forskningar inom Transhimalaya och i sjöregionen norr om Brahmaputra. Den 15 september 1908 nådde han Simla, avvek till Japan på en föredragsturné och kom hem till Sverige i januari 1909, mottagen med stormande hyllning. 270