”Ett varningsord” och ”Andra varningen” I nio band utgav Sven Hedin 1917—1922 det stora vetenskapliga verket ”Southern Tibet”. Dessförinnan hade han än mer lidelsefullt engagerat sig i den politiska debatten. En flammande protest inlade han mot ministären Staaffs beslut i december 1911 att uppskjuta byggandet av den s. k. F-båten. Den 25 januari 1912 utkom den i en miljon exemplar tryckta skriften ”Ett varningsord”, där han yrkade på förstärkt försvar och levande utmålade faran från öster. Otaliga föredrag i olika landsändar följdes av en ny skrift, ”Andra varningen”, spridd i en och en kvarts miljon exemplar. Under dessa år, då hans person hyllades och smädades i lika proportioner, kom 1913 invalet i Svenska akademien. Vid världskrigets utbrott 1914 gjorde Sven Hedin icke någon hemlighet av sina tyska sympatier. Hedins mest vittsyftande forskningsföretag var den s. k. Hedinexpeditionen, som företogs 1927— 1933 med stöd av svenska staten och Deutsche Luft-Hansa. Hedin var här organisatören med högkvarter i Peking, men arbetet ute på fältet anförtroddes åt 45 specialister, svenskar, tyskar och kineser. I anslutning till denna expedition företog Hedin tillsammans med några medarbetare på kinesiska regeringens uppdrag 1933—1935 en bilfärd till östturkestan (Sinkiang) för att rekognoscera eventuella bilruter mellan Kina och Sinkiang. Detta företag, utfört mitt under det blodiga inbördeskriget, bildade en lysande avslutning på Hedins aktiva forskargärning och förde honom än en gång till Tarim och Lop-nor. Mer än 50 volymer utgavs om denna forskningsfärd. Den fem band omfattande inledningen skrev han delvis själv, ”The history of the expedition”. Patrioten Sven Hedin På ledande plats skrev Svenska Dagbladet under ovanstående rubrik följande: Vid sin bortgång beskäres nu Sven Hedin den enhälliga hyllning från sina landsmän, som icke kom honom till del i livet. Vetskapen härom kan icke nå honom men under sina sista år hade han förvisso en sådan förkänsla som värmde hans hjärta. Denna hyllning beror icke på en konventionell tribut enligt sentensen: att ingenting annat än gott skall sägas om en död. En objektiv insikt om Sven Hedins storhet som upptäcktsresande och forskare stod fast sedan årtionden och har heller aldrig anfäktats av de kretsar, som kritiserat och bekämpat hans rent politiska insatser då dessa började och bragtes till sin höjdpunkt för fyrtio år sedan. Det är om denna sida av hans gärning, som de subjektiva meningsbrytningarna om hans person rörde sig. I avståndets perspektiv synes det dock numera klart att detta klander var tidsbetingat och snart skall förgå med de strider, vilka begynna tillhöra historien. Denna skall en gång med oväld fälla sin dom, då för oss fördolda källor framdeles rinna upp i ljuset. Redan nu kan med visshet påstås att det patriotiska patos, som oemotståndligt drev Sven Hedin att författa ”Ett varningsord” och att medverka vid Borggårdstalets tillkomst, var av äkta skrot och korn. Han sökte aldrig sitt utan enbart Sveriges bästa såsom han uppfattade det. Han bedömde också riktigt själva kärnfrågan: den hotande krigsfaran. En belastning på Sven Hedins popularitet var hans hart när obetingade beundran för Tyskland. I den mån denna gällde vetenskapens och rättsstatens Tyskland före 1914, d. v. s. minnen och intryck från hans ungdoms studier vid tyska universitet, behöver Sven Hedin ingen ”Ehrenrettung”. Hans trofasthet kom senare att även inbegripa första världskrigets och mellankrigsårens hårt pressade och proletariserade tyskar. Mera tvivelaktigt är huruvida Sven Hedin verkligen upptäckte eller insåg vad Hitlers Tredje rike bar i skölden. Härvid röjde han en kärlek, som, trots vissa öppet medgivna besvikelser, förblev blind. Hela kvarlåtenskapen till svensk forskning I sitt testamente, hade Sven Hedin donerat hela sin kvarlåtenskap till den svenska forskningen med undantag blott för vissa legat och minnesgåvor. Donationen omfattade bl. a. ett bibliotek på omkring 6 000 band huvudsakligen vetenskapliga arbeten, av vilka många helt eller nästan oåtkomliga, vetenskapligt material, ett kapital på omkring 125 000 kr., bokrätter, som under de närmaste åren beräknades inbringa betydande belopp, konstföremål, kartor, c:a 2 000 teckningar och akvareller samt en synnerligen omfattande brevsamling. Donationen skulle bilda en Sven Hedins stiftelse, vilken med Vetenskapsakademien som överhuvud och Etnografiska museet som centrum skulle disponera en del av avkastningen av kapitalet och av bokrätterna till fortsatt bearbetning av det vetenskapliga materialet, samlingarnas ordnande och stiftelsens underhåll. Huvudparten av samlingarna koncentrerades till Etnografiska museet, där Sven Hedins arbetsrum rekonstruerades. En del av avkastningen skulle dock disponeras av Sven Hedins fyra syskon under deras livstid. Det oavslutade stora vetenskapliga verk, av vilket Sven Hedin hann med 39 volymer, skulle fortsättas under ledning av docent Gösta Montell och beräknades komplett komma att omfatta minst 60 271