Etiopisk soldat beväpnad med kulsprutepistol vid sitt skyddstält. genom sina gynnsammare baser bibehålla sitt övertag. Flygplansförlusterna från krigets början fram till december angavs på FN-sidan till över 1 200 plan och på den röda sidan 600—700. Anledningen till att förlusterna var större för FN-flyget var främst dettas offensiva uppträdande, som gett det effektiva röda luftvärnet goda tillfällen att verka. FN:s sjöstyrkor bidrog även till att isolera fronten genom störande eld mot bl. a. transportkolonner och järnvägar. Stridsverksamheten i övrigt var ringa. I september etablerades en sjöförsvarszon runt Korea, syftande till att fullständiga blockaden av tillförselvägarna. Den 5 mars beskyllde kommunisterna amerikanerna för bakterikrig i Korea. Beskyllningarna återkom senare titt och tätt, men avvisades med skärpa från FN-håll, och betecknades av den förutvarande överbefälhavaren, general Ridg-way, i ett anförande inför kongressen i maj såsom fullständigt löjliga. De kommunistiska fångarna ställde tid efter annan till elakartade upplopp i olika fångläger. Vid ett första myteri på ön Koje i februari dödades 78 fångar och sårades 136. Vid ett nytt upplopp i början av maj tillfångatogs lägerchefen general Dodds av myteristerna. Han befriades senare och avlöstes från sitt uppdrag som lägerchef. De segslitna förhandlingarna i Panmunjom gav föga hopp om ett slut på Koreakriget. General Eisenhowers besök i Korea, sedan presidentvalet var över, gav emellertid ny näring åt diskussionen om hur kriget skulle kunna slutföras. I det sammanhanget rådgjorde man även med den förste FN-överbefälhavaren i Korea, general Mac Arthur, som i april 1951 avskedades från sin post, med hänsyn till att hans planer — omfattande bl. a. bombning av mål i Manchuriet — ur politisk synpunkt ansågs alltför riskabla. I samband med general Eisenhowers Koreabesök ägnades också den sydkoreanska arméns växande styrka ett visst intresse i amerikansk press. Tydligt var att man i USA var allt annat än till freds med den karaktär striderna haft under 1952. Bidragande härtill var givetvis de ständiga förlusterna. Sedan stilleståndsförhandlingarnas början i juli 1951 till december 1952 hade över 9 000 amerikanska soldater dödats och omkring 40 000 sårats, d. v. s. att de genomsnittliga förlusterna per månad av amerikanska soldater uppgått till nära 3 000. 346