inom östblocket. Den persiska oljekonflikten förblev olöst, men sedan general Naguib gripit makten i Egypten och kung Faruk tvingats abdikera, skapades möjlighet för en brittisk-egyptisk uppgörelse om Sudan och ockupationszonen vid Suezkanalen. Vösteuropeiska enhetssträvanden Förbundskansler Adenauer besökte i februari London, där han konfererade med ”de tre storas” utrikesministrar och även hann med att hälsa på Churchill i Downing Street 10. I Västeuropa stod enhetssträvandena i förgrunden för den politiska verksamheten. Det viktigaste konkreta resultat som uppnåddes var att den ursprungligen av franske utrikesministern Robert Schuman föreslagna s. k. montanunionen, omfattande kol- och stålindustrierna i Frankrike, Västtyskland, Italien och Benelux (Belgien, Nederländerna och Luxemburg), slutgiltigt ratificerades av de sex berörda länderna, varpå avtalet den 25 juli trädde i kraft. Unionens höga myndighet förlädes provisoriskt till Luxemburg, med Jean Monnet som chef, medan dess församling sammanträdde i Strassburg. Ett annat viktigt steg i samma riktning togs den 26 maj, då det s. k. tyska generalfördraget undertecknades i Bonn av de amerikanska, brittiska, franska och västtyska utrikesministrarna, och följande dag, då de sex stålunionsmakternas utrikesministrar i Paris satte sina namn under fördraget om en europeisk försvarsgemenskap. Dessa fördrag, som var inbördes sammankopplade, ratificerades snabbt nog av de deltagande makterna, med undantag av Frankrike och Västtyskland, där de möttes av växande parlamentariskt mostånd. Tysklandsfördraget innebar att ockupationsstadgan skulle upphävas och Västtyskland erhålla så gott som obegränsad suveränitet. Västmakternas divisioner skulle emellertid kvarstanna på tysk mark som skyddstrupper. Västberlin fick en särskild garanti. Enligt Parisfördraget skulle de sex kontinentala länderna tillsammans skapa en europa-armé, som skulle vara underställd en överstatlig myndighet. Varje land skulle sålunda 348