Polisinspektör Derek Price i Kenya, förutvarande jaktflygare, var en av de ledande i aktionen mot Mau Mau-rörelsen. Han förhör en med handbojor fjättrad misstänkt afrikan, som bevakas av en ståtlig poliskonstapel ur Kikuyustammen. avstå från kontrollen över sin egen krigsmakt i Europa. Redan stålunionens bildande hade inneburit att deltagarna uppgav en viss del av sin suveränitet, men försvarsgemenskapen förutsatte ett betydligt större ingrepp i staternas exklusiva självbestämmanderätt. Planen hade ursprungligen framlagts av René Pleven som en utväg att tillgodose de franska säkerhetskraven inför den tyska upprustning, som alltmer framstod som nödvändig för att säkerställa Västeuropas försvar mot den ryska faran, och hade godkänts på Atlantpaktskonferensen i Lissabon i januari, där man enades om att inom två år sätta upp 50 stridsberedda divisioner, därav 12 tyska. Särskilt från amerikanskt håll tryckte man hårt på att tyska trupper måste bidra till sitt eget lands och Västeuropas försvar. Fransmännen vägrade att tillåta att Tyskland åter skulle få en nationell armé och generalstab, men eftersom full likställdhet var en förutsättning för att tyskarna skulle gå med på att åter bära vapen, föreföll enda utvägen vara att samtliga deltagare lät sina nationella armeer uppgå i en överstatlig krigsmakt. Förbundskansler Adenauer var en ivrig förespråkare för en sådan lösning, som emellertid väckte häftigt motstånd från de tyska socialdemokraterna och vars förenlighet med den västtyska förbundsförfattningen föreföll oklar. På franskt håll utdömdes planen av gaullisterna, som vägrade att acceptera att Frankrike skulle avstå från kontrollen över sin egen armé, särskilt med tanke på behovet att sända trupper till Indokina och andra utomeuropeiska besittningar. Franska regeringen utverkade en brittisk-amerikansk garanti mot att ett upprustat Tyskland senare skulle bryta sig ut ur försvarsgemenskapen och en försäkran att Tyskland inte skulle få ansluta sig till Atlantpakten, men detta räckte inte för att stilla farhågorna. 349