Guvernör Adlat Stevenson, demokratiska partiets kandidat vid presidentvalet. Under sommaren och hösten rådde lugn på ytan, men oron underblåstes av att USA visade tydliga sympatier för arabernas nationalistiska strävanden och att 15 asiatiska och afrikanska stater försökte dra den tunisiska frågan inför FN, vilket Frankrike på det kraftigaste motsatte sig. I december blev läget åter kritiskt sedan en framstående nationalist- och arbetarledare mördats. Samtidigt utbröt svåra kravaller i Casablanca i Marocko, där ett 50-tal personer inklusive sju europeer dödades. Fransmännen försökte genomföra en administrativ reform i Tunisien men denna gick inte långt nog för att tillfredsställa nationalisterna och mötte passivt motstånd från bejen. Sedan denne först lovat och därpå vägrat att underteckna vissa av reformdekreten tvangs han att ge efter under hot att annars bli avsatt. Även britterna hade bekymmer i Afrika — alldeles bortsett från Egypten och Sudan. En hemlig organisation, kallad Mau Mau, som vann stor anslutning inom Kikuyustammen i Kenya, inledde under hösten en terroraktion mot de vita, deras civilisation och religion. Medlemmarna bands av eder, som avgavs under hedniska besvärjelseriter, och mord under bestialiska former förövades på infödda som samarbetade med de vita. Britterna sände trupper till Kenya och arresterade talrika infödda ledare men lyckades inte få bukt med Mau Mau. I Sydafrika vållade förhållandet till de infödda en djupgående konstitutionell konflikt mellan de två stora vita partierna. Premierminister Malans nationalistiska regering hade genomdrivit en lag som berövade de färgade, d. v. s. halvbloden, i Kapprovinsen den rösträtt de haft där ända sedan Kap var en brittisk koloni. Denna rätt tillförsäkrades dem i unionsförfatt-ningen i en paragraf som endast kunde ändras genom beslut med två tredjedels majoritet i parlamentets båda hus. Den nya lagen hade endast uppnått enkel majoritet och förklarades därför ogiltig såsom författningsstridig när några färgade valmän överklagade i högsta domstolen. Malan vägrade att acceptera utslaget med motivering att intet fick stå i vägen för folkets vilja. Han genomdrev en lag, som skapade en ny parlamentarisk högsta domstol, som skulle vara högsta instans. Denna domstol skulle bestå av parlamentets båda hus och fatta beslut med enkel majoritet. Malans politik väckte våldsamma protester från oppositionen, som befarade att om de garantier raserades, som författningens bestämmelser om kvalificerad majoritet innebar, så skulle även det engelska språkets likaberättigande med af rikaans, boernas språk, råka i fara och vägen öppnas för införande av republik och utbrytning ur samväldet. I Natal, som har den största engelsktalande befolkningen, hotade man att utträda ur unionen. Den parlamentariska domstolen, vars sammanträden bojkottades av oppositionen, upphävde högsta domstolens utslag. Nästa steg blev att högsta domstolen förklarade att den parlamentariska domstolen tillkommit på författningsstridigt sätt, 357