Den persiska oljekonflikten Den brittisk-persiska oljekonflikten fick ingen lösning under året. Britterna klarade dock sin oljeförsörjning ganska väl utan den persiska oljan, tack vare ökad utvinning framför allt från de rika oljekällorna i Kuweit och intimt samarbete med de amerikanska oljebolagen. Å andra sidan uteblev den katastrof för Persiens ekonomi med därav följande risk för en kommunistisk statskupp, som britterna väntat och fruktat. Det visade sig att persiska folket utan alltför stor svårighet kunde återvända till sin tidigare låga levnadsstandard. Ett kommunistupplopp i Teheran bemästrades snabbt. Flera misslyckade försök gjordes att finna en lösning på konflikten. I januari avböjde premierminister Mossadeq ett erbjudande från världsbanken att satsa kapital i oljeindustrien på villkor att banken skulle få ett kontrollerande inflytande. Brittiska regeringens vädjan till internationella domstolen i Haag ledde icke till resultat, eftersom domstolen i juli förklarade sig sakna behörighet att döma i frågan. Anglo-Iranian Oil Co. hävdade emellertid även i fortsättningen att oljan var dess egendom och hotade att väcka åtal mot var och en som köpte ”stulna varor”. Visserligen hävde amerikanska regeringen sitt förbud för amerikanska bolag att köpa persisk olja, men då åtgärden åtföljdes av en varning för juridiska åtgärder från brittisk sida kom några affärer inte till stånd. När en firma i Italien sände en tanker till Abadan för att hämta olja, blev lasten på återvägen belagd med kvarstad av en engelsk domstol i Aden. Blockaden mot den persiska oljan förblev sålunda effektiv. I juli gjorde shahen ett försök att skaffa sig en mera förhandlingsvänlig regering. Uppslaget var att Mossadeq begärde att även få överta krigsministerposten. När shahen vägrade att ge premierministern kontrollen över armén avgick denne, varpå shahen lät Ghavam es Sultaneh bilda ny regering. Följden blev omedelbart blodiga oroligheter i Teheran, och efter tre dagar gav shahen vika och lät Ghavam falla. Mossadeq kom nu åter till makten och kunde nu genomdriva sitt krav på krigsministerposten. Sedan parlamentet därtill beviljat honom utomordentliga fullmakter under sex månader, var Mossadeq i praktiken Persiens diktator. President Truman och premierminister Churchill framlade den 31 aug. gemensamt ett kompromissförslag, vilket innebar stora eftergifter från brittiskt håll, men Mossadeq svarade blankt nej, och den 18 okt. avbröt Persien de diplomatiska förbindelserna med Storbritannien. Mot slutet av året återupptogs oljeförhandlingarna i Teheran genom amerikanske ambassadören Loy Henderson, och vid årsskiftet rådde en försiktig optimism om utsikterna att trots allt kunna finna en utväg. Oro i Afrika Den framgång Persien och Egypten haft i sina strävanden att hävda sig mot britterna kom det nationalistiska motståndet att flamma upp även bland de arabiska trosfränderna i franska Nordafrika. Jäsningen var svårast i Tunisien, där fransmännen kort efter årsskiftet fann sig nödsakade att förvisa den nationalistiska Neo-Destour-rörelsens ledare Bourguiba till en avlägsen del av protektoratet. Denna åtgärd utlöste strejker och oroligheter, och i mars proklamerade fransmännen belägringstillstånd och häktade och förvisade regeringschefen Chénik och och flera av hans ministrar. 356