Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Utrikespolitisk översikt av fil. dr K. G. Bolander - Den persiska oljekonflikten - Oro i Afrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den persiska oljekonflikten
Den brittisk-persiska oljekonflikten fick ingen lösning under året. Britterna
klarade dock sin oljeförsörjning ganska väl utan den persiska oljan, tack vare
ökad utvinning framför allt från de rika oljekällorna i Kuweit och intimt
samarbete med de amerikanska oljebolagen. Å andra sidan uteblev den katastrof för
Persiens ekonomi med därav följande risk för en kommunistisk statskupp, som
britterna väntat och fruktat. Det visade sig att persiska folket utan alltför stor
svårighet kunde återvända till sin tidigare låga levnadsstandard. Ett
kommunistupplopp i Teheran bemästrades snabbt.
Flera misslyckade försök gjordes att finna en lösning på konflikten. I januari
avböjde premierminister Mossadeq ett erbjudande från världsbanken att satsa
kapital i oljeindustrien på villkor att banken skulle få ett kontrollerande inflytande.
Brittiska regeringens vädjan till internationella domstolen i Haag ledde icke till
resultat, eftersom domstolen i juli förklarade sig sakna behörighet att döma i
frågan. Anglo-Iranian Oil Co. hävdade emellertid även i fortsättningen att oljan
var dess egendom och hotade att väcka åtal mot var och en som köpte ”stulna
varor”. Visserligen hävde amerikanska regeringen sitt förbud för amerikanska
bolag att köpa persisk olja, men då åtgärden åtföljdes av en varning för juridiska
åtgärder från brittisk sida kom några affärer inte till stånd. När en firma i Italien
sände en tanker till Abadan för att hämta olja, blev lasten på återvägen belagd
med kvarstad av en engelsk domstol i Aden. Blockaden mot den persiska oljan
förblev sålunda effektiv.
I juli gjorde shahen ett försök att skaffa sig en mera förhandlingsvänlig regering.
Uppslaget var att Mossadeq begärde att även få överta krigsministerposten. När
shahen vägrade att ge premierministern kontrollen över armén avgick denne, varpå
shahen lät Ghavam es Sultaneh bilda ny regering. Följden blev omedelbart blodiga
oroligheter i Teheran, och efter tre dagar gav shahen vika och lät Ghavam falla.
Mossadeq kom nu åter till makten och kunde nu genomdriva sitt krav på
krigsministerposten. Sedan parlamentet därtill beviljat honom utomordentliga
fullmakter under sex månader, var Mossadeq i praktiken Persiens diktator.
President Truman och premierminister Churchill framlade den 31 aug.
gemensamt ett kompromissförslag, vilket innebar stora eftergifter från brittiskt håll, men
Mossadeq svarade blankt nej, och den 18 okt. avbröt Persien de diplomatiska
förbindelserna med Storbritannien.
Mot slutet av året återupptogs oljeförhandlingarna i Teheran genom amerikanske
ambassadören Loy Henderson, och vid årsskiftet rådde en försiktig optimism om
utsikterna att trots allt kunna finna en utväg.
Oro i Afrika
Den framgång Persien och Egypten haft i sina strävanden att hävda sig mot
britterna kom det nationalistiska motståndet att flamma upp även bland de
arabiska trosfränderna i franska Nordafrika. Jäsningen var svårast i Tunisien, där
fransmännen kort efter årsskiftet fann sig nödsakade att förvisa den nationalistiska
Neo-Destour-rörelsens ledare Bourguiba till en avlägsen del av protektoratet.
Denna åtgärd utlöste strejker och oroligheter, och i mars proklamerade
fransmännen belägringstillstånd och häktade och förvisade regeringschefen Chénik och
och flera av hans ministrar.
356
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
