för en utbredning av det kreaturslösa jordbruket lugnades med uppgiften, att de kreaturslösa gårdarnas antal ännu i slutet av år 1952 icke var större än 632. I meningsutbytet om den stora spannmålsimporten berörde man företeelsen att Finland samtidigt exporterat spannmål, visserligen inte mera än 57 000 ton, men en rätt märklig sak i alla fall. Transaktionen försvarades inte med argumentet att man fått högre pris för den exporterade spannmålen än vad man själv betalt, men väl med ett åberopande av att denna export till Västtyskland, Holland och Belgien givit landet en del mycket efterfrågad västmaktsvaluta. Industriell strukturändring Då man i Finland hösten 1952 såg tillbaka på de gångna åtta skadeståndsåren, som i början av perioden tog i anspråk en nästan ödesdigert stor del av produktionen — år 1945 utgjorde skadeståndsexporten 61 procent av totalexporten — så var man väl medveten om att landets industri hade genomgått en strukturändring med vissa konsekvenser i fortsättningen. Metallindustrien hade utvidgats på ett sätt, som knappast någon kunnat föreställa sig före hösten 1944. Under skadeståndsårens gång gjordes planer upp för att möta den kris, vilken måste väntas, då metallindustriens roll som tillverkare av skadeståndsvaror upphört. I hemlandet fanns ju en mängd under flera år icke tillfredsställda behov. Man tog samtidigt sikte på vad Sovjetunionen jämte de östeuropeiska staterna samt Kina kunde tänkas köpa. De hösten 1952 ingångna avtalen för handeln österut garanterade arbete för den tunga verkstads- och varvsindustrien i stort sett fram till slutet av år 1955, och de tryggade även tillgången på många viktiga råvaror. Metallindustriens ökade betydelse i Finlands utrikeshandel framgår av att den vid slutet av 1952 överträffade exportsiffroma för faner, kartong och finpapper, på samma gång som den konkurrerade med tidningspapperet om tredje platsen efter sågvarorna och pappersmassan. Exporten till Ryssland ansågs komma att helt domineras av metallindustrien. Landsbygdens avfolkning En annan strukturändring, som blev uppenbar under år 1952, var att den jordbrukande befolkningen representerade en mycket mindre del av nationen än vad man tidigare varit övertygad om. Den hittills vanliga uppfattningen innebar, att något över hälften av befolkningen bestod av i jordbruket sysselsatta personer. Nu erfor man att, med stöd av folkräkningen år 1950, blott en tredjedel av invånarna kunde hänföras till kategorien jordbrukare eller lantarbetare. De förändringar som skett under ett decennium kunde i viss mån förklaras med att de statistiska metoderna ändrats, men den förklaringen undanskymmer inte faktum, att den rena landsbygden varit föremål för en avfolkning till förmån för städerna, industrisamhällena och de andra tätorterna. Vilka politiska konsekvenser skall denna strukturförändring komma att få? Det farliga indextalet ”Stabiliseringen får inte äventyras” — det har varit omkvädet i det stora flertalet politiska förkunnelser under året. Mest eftertryckligt har stabiliseringens ovillkorlighet framhållits av statsminister Kekkonen i alla sammanhang. Att ansträngningarna i denna riktning icke gjorts förgäves vittnar indexkurvoma om. Det av socialministeriets byrå för social forskning uträknade nya levnadskostnadsindexet, 373