befogenheter. Två av de utpekade fanns i den regering, vilken existerade då avslöjandet gjordes. Socialdemokraterna skyndade sig att omedelbart avkoppla dessa två och ersätta dem med andra partivänner. De i justitieombudsmannens redogörelse nämnda fyra politikerna lämnades i förbidan på grundlagsutskottets beslut rörande nödvändigheten att låta riksrätten pröva deras åtgärder, denna riksrätt, som blott en enda gång, i början på 1930-talet, trätt i funktion. Omslag i utrikeshandeln De förutsägelser, som gjorts i slutet av år 1951 om den lysande exportkonjunkturens kortvarighet, visade sig redan under det första halvåret 1952 vara riktiga. Skillnaden mellan de tvenne åren blev för varje månad alltmera påtaglig. Man började på alla håll göra sig förtrogen med tanken att resultatet av årets utrikeshandel skulle bli ett betydande importöverskott. Då siffrorna förelåg, fann man att importen överstigit 182 miljarder mark, medan exporten inbringat något under 157 miljarder. Importöverskottet kom sålunda att utgöra 24 å 25 miljarder mark, ett ganska nedslående resultat om det jämföres med det exportöverskott på 32 miljarder, som uppnåddes år 1951. Men detta överskott innebar ett rekord i sitt slag, även om det räknades i en högeligen värdeminskad valuta. Kyliga och erfarna bedömare varnade också för att betrakta 1951 års handelsbalans såsom normgivande. Svårigheterna vid avsättningen av Finlands exportvaror berodde ju delvis på vissa handelspolitiska åtgärder, betingade av hänsyn till det egna valutaskyddet, i en del köparländer. Om den nedgående tendensen för exportvarornas del var klar och redan på hösten 1952 yttrade sig i bl. a. en viss arbetslöshet i skogarna och i träförädlingsindustrierna, så var villkoren för hemmamarknads-industrien bättre, med en anmärkningsvärt hög sysselsättning. Industriens totalproduktion understeg det närmast föregående årets med endast 8 procent, men översteg med 6 procent industriproduktionen år 1950. Den stora spannmålsimporten Den föga lyckliga konjunkturen för utrikeshandeln skärptes av den synnerligen dåliga skörd, som förorsakades av den stora nederbörden under några kritiska höstveckor. Man beräknar att den totala skörden blev omkring 10 procent mindre än förra året, samtidigt med att skördens kvalitet var avsevärt sämre än för ett år tillbaka. I vissa delar av landet konstaterades direkt missväxt, och enligt officiellt redovisade undersökningar steg den sammanlagda förlusten för jordbruket till 7 miljarder mark. En följd av detta var bl. a., att siffrorna för spannmålsimporten blev högre än någonsin tidigare. Finland importerade mer än 490 000 ton spannmål; av denna mängd var 310 000 ton vete och 131 000 ton råg. Den som erinrar sig, att Finland under de sista åren av 1930-talet var så gott som självförsörjande i fråga om brödsäd, förstår att man på detta område kan tala om en verklig tillbakagång. En del av denna kan förklaras med förlusten av de genom frederna avträdda åkrarna, en del genom den speciellt dåliga skörden år 1952 och en del med att spannmålsodlingen gått tillbaka. Mest gällde nämnda tillbakagång rågen. Något kompenserades den minskade självförsörjningen beträffande rågen av att veteodlingen ökades, men tillfredsställande var bilden inte. Kreaturslöst jordbruk? Det pågick även under året en intensiv debatt om jordbrukets inriktning. Spannmålsodling eller kreatursskötsel? var ett stående diskussionsämne. Farhågorna 372