Året gick mot sitt slut i tecknet av en allvarlig pris- och produktionssituation. Det var någonting galet i regeringens prispolitik, det erkändes nu av alla förnuftiga parter — t. o. m. av det mäktiga LO, som i större frågor haft ett avgörande inflytande på regeringen. Trots en stramare statlig dirigering än i något annat land väster om järnridån hade myndigheterna i Norge inte kunnat bemästra prisproblemet. Man hade kommit i otakt med den övriga världen — medan priserna visade en sjunkande tendens på alla världsmarknader pekade kurvan för de inhemska priserna envist uppåt. Regeringen anmodade alla stora näringslivsorganisa-tioner att lojalt hjälpa till i ansträngningarna att sänka prisnivån. Men på samma gång hotade regeringen med den permanenta prislagen, en rigorös fullmakts- och regleringslag, som skulle ge staten hand- och halsrätt över all verksamhet i landet. Samtidigt beviljades statsmonopol i långa rader. Två monopol låg och väntade på avgörande av stortinget 1953, på fiskeredskapsimporten och på medicinimporten. Trots att regeringen starkt appellerade om samarbete för att kunna genomföra försvarsplanerna visade den inte minsta vilja att bidra till en avpolitisering av situationen genom att skaffa ur vägen de stora irritationsmomenten — monopolen och prislägen. Enighet om socialpolitiken Alla partier var eniga om att försvarsprogrammet till varje pris skulle genomföras. Det rådde också full enighet om det socialpolitiska programmet. Enhälligt beslöt stortinget att folkpensionen skulle komma till stånd — så snart som möjligt och i etapper — och man beslöt införande av skatt på årsinkomsten från 1955. Liksom tillförne var det på det ekonomiska planet oenigheten gjorde sig gällande. Här stod den norska högem på samma linje som Jarl Hjalmarsons höger vid riksdagsvalen i Sverige i september. Situationen i sin helhet hade väsentliga jämförelsepunkter i Norge och i Sverige, med den skillnaden att Norges socialdemokrater sannerligen måste sägas vara betydligt mer socialistiska än Erlander och hans kumpaner. Den nya valordningen Genom ett dramatiskt och spännande avgörande lyckades det stortinget i november — för första gången sedan 1919 — att få grundlagsenlig majoritet för ändringar i grundlagens regler angående valordningen. I stortinget blev det en kompromisslösning, i det oppositionen gick med på att upphäva den så kallade ”bondeparagrafen” i grundlagen, bestämmelsen om att landsbygdsdistrikten skall välja 100 stortingsrepresentanter och städerna 50, medan arbetarpartiet å sin sida gick med på ett uträkningssystem byggt på Langües metod med första delnings-talet = 1,4. Den norska valordningen fick härigenom många gemensamma drag med den svenska. För första gången i historien skulle landsbygd och stad 1953 välja tillsammans. Full rättvisa skulle den nya valordningen sannolikt inte heller kunna ge, men den betydde ett avgörande framsteg. Man kan nämna, att vid valen 1949 skulle arbetarpartiet efter den nya valordningen ha fått 76 mandat. Det fick som bekant 85. Därtill måste man emellertid räkna med att den nya valordningen inte som den gamla kan lyckas hålla kommunisterna utanför stortinget. Dessa skulle nu kunna få 4—6 mandat. 376