Skattefrågor Finansministerns förslag om höjning av skatten på bensin och brännolja med 3 öre pr liter fr. o. m. den 1 juli 1953 godkändes av kamrarna. Förordningen om skatt vid tillverkning och import av personbilar m. m. (den s. k. bilaccisen) bestämdes skola få fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1954. I sin proposition med komplettering av riksstatsförslaget förklarade finansministern, att investeringsavgiften borde vara kvar till årets slut men icke längre. Som motiv till att avgiften icke slopades omedelbart angavs, att det icke för tillfället kunde komma i fråga att mjuka upp den restriktiva ekonomiska politiken. Lånemedelsbehovet beräknades öka med över 130 miljoner kronor, medan förskjutningarna i driftbudgeten var begränsade. Högern och folkpartiet motionerade, i anslutning till nämnda proposition, om att den statliga inkomstskatten under senare hälften av budgetåret 1953—54 uttogs med 100 procent, vilket innebar skattesänkning med 10 procent. De båda regeringspartiernas majoritet fastställde emellertid skatteuttaget till 110 procent. Högern hävdade i debatterna, att den tidigare under riksdagen hade framlagt besparingsförslag, som — ifall de hade accepterats — skulle ha möjliggjort den föreslagna skattesänkningen. Folkpartiet gjorde gällande, att skatten kunde sänkas och budgeten ändå överbalanseras, om man minskade de alltför stora avskrivningarna på en del statliga byggnadslån. Finansministern motiverade skattesatsen med att regeringen hade valt mellan reformer och skattesänkning samt stannat vid reformer. Han bebådade till nästa års riksdag förslag om nya indirekta skatter, bl. a. för att därmed täcka kostnaderna för sjukförsäkringen; de direkta skatterna kunde icke höjas mera. Högerledaren herr Hjalmarson vände sig mot socialdemokraternas påstående, att de hade valt trygghet framför skattesänkning. Priset för den ökade tryggheten var enligt herr Hjalmarsons mening icke en utebliven skattesänkning utan den ökning av den indirekta beskattningen, som komme att föreslås vid 1954 års riksdag. Socialdemokraterna har sagt, fortsatte herr Hjalmarson, att vi med vårt skattesänkningskrav endast representerar ett fåtals intressen. Men år 1952 medgav regeringen, att den kunde tänka sig att sänka uttagningsprocenten till 100. Betydde det också, att man bara ömmade för de få stora inkomsttagarna? Folkpartiledaren herr Ohlin förklarade, att det var klokt och riktigt att utgå från en uttagningsprocent på 100 och tillämpa en högre uttagning endast i exceptionella fall. Om skatten hade hållits vid denna nivå, hade inflationen kunnat bromsas tidigare, och vi hade fått färre omställningssvårigheter, ansåg herr Ohlin. Kamrarna godkände i maj en proposition om fastighetsskattens bibehållande i princip, ehuru inarbetad i den kommunala inkomstskatten. Repartitionstalet minskades från 5 till 4 procent. Fastighetsägare med låg inkomst fick bättre möjligheter att utnyttja ortsavdrag och avdrag för nedsatt skatteförmåga. Högern hade yrkat, att kommunalskattelagens stadganden om fastighetsskatt skulle upphävas från 1 januari 1954, alternativt att repartitionstalet skulle sättas till 3 i stället för 4. En ny schablonmässig metod för villataxering antogs; högern yrkade för sin del avslag. Finansministern antydde i ett tal i Gamleby i juli en höjning av bilskatten i och för vägarnas förbättring. Även den obligatoriska sjukförsäkringen medförde, sade han, att en höjning av de indirekta skatterna finge övervägas. Vid ett av Sveriges grossistförbund i Stockholm i slutet av oktober anordnat informationsmöte upprepade finansministern, att vissa indirekta skatter, främst bilskatten, skulle höjas, men att det likväl bleve svårt att balansera budgeten. Statsrådet utfäste sig att 52