merade herr Hjalmarson, kort och gott oefterrättliga. Särskilt klandrade herr Hjalmarson vid detta tillfälle forceringen av förslaget om obligatorisk sjukförsäkring. Är det, frågade han, rimligt att en lag, som berör mer än 4 miljoner människor, på detta sätt hastas igenom? En liknande meningsyttring förekom i andra kammaren den 20 maj. I anslutning till ett memorial från konstitutionsutskottet om uppskov med ärenden till höstsessionen kritiserade folkpartiledaren herr Ohlin de orimliga formerna för riksdagsarbetet och gav likaledes regeringens propositionslämnande skulden för de allt större missförhållandena. Hela folkpartigruppen lät anteckna sitt instämmande. Statsministern medgav, att forceringen var oläglig för alla, men försökte göra gällande, att förhållandena på senare tid hade förbättrats. Med instämmande från inrikesministern åberopade han departementschefernas ambition att omedelbart Nordiska rådets presidium sammanträdde i Stockholm den 31 oktober och intog därvid lunch hos sekreteraren docent Gustaf Petrén. Vid lunchbordet ses fr. v. Islands minister i Stockholm H. Briem, värdinnan fru Mary Anne Petrén, statsminister Hans Hedtoft, Danmark, direktör Fr. Wendt, förste sekreterare K. Nord, förre statsministern Einar Gerhardsen, Norge, docent G. Petrén och professor Nils Herlitz. få sina förslag framlagda. Högerledaren herr Hjalmarson undrade med anledning därav vad man egentligen skulle ha en riksdag till, om den icke får tid att pröva, om regeringens uppfattning är riktig. Herr Hjalmarson uttalade sin förvåning över att statsministern icke ens ville vara med om ett förutsättningslöst resonemang om högerns förslag, att riksdagen skulle börja den 1 december. TCO gjorde i november ett uttalande, att tjänstemannarörelsen med all kraft måste motsätta sig en sådan förändring av tjänstemännens villkor, som hade antytts i den offentliga debatten om den obligatoriska sjukförsäkringen. Organisationen förklarade, att det var orimligt, att de förbättrade ekonomiska förutsättningar, som möjliggör vissa socialreformer — väsentligen till förmån för andra grupper än tjänstemännen — skall medföra en försämring av tjänstemännens anställningsvillkor. 51