sig vid ett tillfälle högerns gruppledare herr Ewerlöf mot statssekreterare Lange i finansdepartementet, socialdemokratisk ledamot av kammaren, och sade sig finna, att denne hade varit otillåtligt demagogisk i ett anförande i kammaren. Herr Lange gav ett fränt svar men yttrade sig därefter icke vidare i debatten. Herr Nordenson (h) kallade herr Langes anförande ett lysande fyrverkeri av självbelåtenhet men förmodade, att denne tagit fel på datum — det var den 13 maj och icke den 1 maj. Även folkpartigruppens ledare i första kammaren herr Ohlon fann, att herr Lange hade använt en del överord. Finansministern tog sin medarbetare i försvar och karakteriserade dennes inlägg som ett anförande över genomsnittet. Underlaget för debatten var bankoutskottets uttalande, att riksbanken i stort sett hade följt de riktlinjer, som hade uppdragits av riksdagen, och att det var tillfredsställande, att kreditåtstramningen hade kunnat genomföras på ett sådant sätt, att en allmän räntehöjning icke hade blivit följden. Utskottets högermän och folkpartister hade däremot i en reservation framhållit, att den officiellt fastslagna riktlinjen för penningpolitiken — kreditåtstramning utan höjning av det allmänna ränteläget — innehöll en uppenbar motsägelse. Utskottet hade vidare tillstyrkt, att giltighetstiden för de särskilda bestämmelserna om riksbankens sedelutgivning och för lagen om räntereglering förlängdes ett år. I frågan om sedelutgivningen förelåg en gemensam höger- och folkpartireservation; beträffande ränteregleringen yrkade båda oppositionspartierna avslag i var sin reservation. Riksdagen biföll utskottsförslagen. Reservanterna framhöll i debatten, att riksbanken icke hade använt alla tillgängliga hjälpmedel; ju längre man dröjde med en räntehöjning, desto större blev påfrestningarna. Av högern betonades särskilt behovet av friare linjer i det ekonomiska livet, ökad användning av generella metoder och frigörelse av de produktiva krafterna; det personliga sparandet borde på allt sätt uppmuntras. Finansministern gjorde gällande, att det ekonomiska läget hade varit sämre, om regeringen ett år tidigare hade följt högerns och folkpartiets rekommendationer. De, som hade ansvaret, måste vara försiktiga med att avskaffa regleringarna. Räntan är icke avgörande för hela läget på kapitalmarknaden. Räntehöjning medför kostnadshöjning. Ny dyrortsgruppering En ny dyrortsgruppering, som skulle gälla från årsskiftet 1953—54, fastställdes i konselj den 9 oktober. Den innebar, att antalet ortsgrupper i överensstämmelse med de av riksdagen godkända riktlinjerna minskades från fem till fyra. Den tidigare som nummer 1 betecknade ortsgruppen slopades. I den nya kungörelsen användes endast gruppbeteckningarna 2—5. Sammanlagt 521 kommuner berördes av höjningar i ortsgrupp och 20 kommuner av sänkningar. Genom reformen fick man en betydligt ökad enhetlighet i grupperingen; man hade försökt skapa så stora geografiskt sammanhängande områden som möjligt. Enligt approximativa beräkningar skulle utgifterna för reformen komma att överskrida 150 miljoner kronor, av vilka drygt 50 skulle falla på stat och kommun och omkring 100 på det enskilda näringslivet. Harpsund som statsministerns hedersbostad I januari bekantgjordes, att framlidne direktör C. A. Wicander hade donerat godset Harpsund i Södermanland till staten som rekreationsbostad för statsministern. Finansministern föreslog senare efter utredning genom tre tillkallade sakkunniga i en proposition, som riksdagen godkände, att staten under vissa förutsättningar skulle taga emot donationen som hedersbostad åt fungerande stats- 54