Kapten Lorentzon välkomnas av hustrun vid ankomsten till Torslanda. för utlåtandet låg ett yttrande av ämbetsverkets sjötekniske konsulent kapten Sten Hallström, vilken vid två tillfällen besökte Turkiet för iakttagelser på olycksplatsen, kapten Lorentzons sjöförklaring inför svensk konsul den 6 maj och förhör i anslutning till denna med kaptenen och besättningsmän på ”Naboland” samt ett utlåtande av sjöåklagaren Eskil Rosengren, vilken förklarade att från ”Nabo-lands” sida ingenting förekommit som kunde anses ha vållat sammanstötningen. Den 3 oktober, nästan på dagen ett halvt år efter kollisionen, föll den med spänning avvaktade domen i Canakkale. Kapten Lorentzon dömdes såsom ensam vållande till ett års fängelse och böter på 500 turkiska pund. Med hänsyn till de räddningsåtgärder som vidtogs av ”Naboland” efter katastrofen nedsattes dock straffet till hälften och förklarades avtjänat genom den tid Lorentzon suttit häktad. Han dömdes vidare att till de omkomnas efterlevande betala omkring 40 000 turkiska pund eller 74 000 kr. Ubåtens befälhavare blev helt frikänd. Domen överklagades av Lorentzon vid Turkiets högsta rättsinstans. Den 3 juli flög justitierådet Fritz Sterzel, juridisk rådgivare åt turkiska regeringen 1925—1930 och väl förtrogen med turkiskt rättsväsen, på svenska regeringens uppdrag till Turkiet, där han hade upprepade konferenser med kapten Lorentzon och dennes turkiske försvarare. Han återvände till Sverige den 18 augusti. På kvällen den 6 oktober kom kapten Lorentzon med flyg till Göteborg och välkomnades där av makan fru Thyra Lorentzon, dottern Ingegerd, nedrest från Stockholm, ombudsmannen i far-tygsbefälhavareföreningen K. E. Fraen-kel, rederichefen direktör W. Thorén och en folkmassa på 3 000 personer, som varmt hyllade den hemvändande. ”Naboland”, som efter kollisionen återvände till Istanbul för reparation, blev efter denna belagd med kvarstad. I juni månad inledde assuradören, Sveriges ångfartygsassuransförening, underhandlingar om fartygets frigivning. 1 mitten av juli nåddes även preliminär överenskommelse om den garanti som skulle ställas för frigivande. Beloppet var 5 miljoner turkiska pund eller 9 miljoner kr. Domstolen vägrade emellertid att godkänna den preliminärt överenskomna summan och fordrade dessutom att garantibeloppet skulle utbetalas omedelbart vid en fällande dom i första instans utan att avvakta kassa-tionsdomstolens utslag. Ett så orimligt krav kunde ej godkännas och fartyget fick bli kvarliggande i Istanbul, medan större delen av dess besättning i ett par omgångar flögs till Sverige. 82