Räddningsarbete Omedelbart efter det katastrofen blivit känd igångsattes en omfattande räddningsaktion. Frivilliga arbetade dag och natt med evakuering och reparation av de skadade dammarna. En internationell armada av 3 000 småbåtar transporterade nödställda från de utsatta områdena, och en luftbro organiserades med flera hundra flygplan, däribland också många utländska. Regeringen övertog helt det ena av Hollands två radioprogram och sände dygnet runt SOS-meddelanden. Efteråt har betygats att detta improviserade arbete, som närmast liknade belägringstillstånd, utfördes med perfekt organisation. Tack vare det lyckades man också begränsa katastrofens omfattning och verkningar. Stor risk förelåg nämligen att ett par av de viktigaste dammarna i landet skulle ge vika för vattenmassorna. Hade så skett — och enligt vad som senare erkänts hängde det på sekunder och millimetrar — skulle en fjärdedel av Holland ha satts under vatten, däribland städerna Rotterdam, Amsterdam, Haag, Delft och Leiden, och det land som holländarna själva skapat under 600 år skulle kanske för alltid ha gått förlorat. Redan som det var räknade man med att vissa områden för alltid hade försvunnit i havet — ännu i oktober hade man inte lyckats torrlägga alla de zeeländska öarna, och tusentals hus stod ännu under vatten. De viktigaste broförbindelserna över Maas, däribland den stora Moerdijkbron, som sprängdes under kriget och sedan återuppbyggts, spolades bort av flodvågen redan den första natten, varigenom förbindelserna bröts mellan norra och södra Nederländerna. För att kunna undsätta det svårt härjade Zeeuwsch Vlaanderen blev det därför nödvändigt för undsättningskonvojerna att ta en lång omväg genom Belgien. För att underlätta dessa transporter infördes tillfällig passfrihet mellan de två länderna. Internationell hjälp I Holland igångsattes omedelbart en nationalinsamling för katastrofens offer. Denna hjälpfond uppgick så småningom till 100 miljoner gulden. Även i utlandet skyndade man att ge det hårt slagna Holland hjälp, inte minst de själva svårt drabbade Belgien och England. Redan den 2 februari manade Svenska Dagbladet i en ledande artikel det svenska folket att hjälpa Holland, och denna vädjan fick snabbt gensvar. Liksom under hungervintern 1944—1945 blev fältropet ”Endast en stormflod av hjälp kan rädda Holland”. Storartade klädinsamlingar organiserades genom de nederländska föreningarna i Sverige och de stora svenska hjälporganisationerna, vilka så småningom samordnades under namn av Hollandshjälpen. I pengar insamlades sammanlagt 13,4 miljoner kronor, och enbart ett av Radiotjänst arrangerat ”Karusellprogram” i Konserthuset inbragte under två timmar närmare 1 miljon kronor. Härtill kom materiell hjälp för åtskilliga miljoner kronor. Svenska regeringen sände omedelbart 25 000 militärfiltar samt gummibåtar och sjöstövlar. Sändningar till Holland behövde endast märkas ”För Holland” för att de av SJ skulle befordras gratis och med prioritetsrätt. Sedermera användes de svenska pengarna, efter samråd med Holländska röda korset, bl. a. till trähus och ett sjukhus i Zierikzee på Schouwen-Duiveland. 96