totalproduktionen och medförde vidare en press nedåt på prisnivån. Partipriserna sjönk med cirka 3 procent, medan detaljpriserna i stort sett höll sig oförändrade med någon dragning nedåt främst till följd av sänkta livsmedelskostnader. Lönenivån däremot fortsatte att sakta stiga, vilket utgjorde ett hinder i ansträngningarna att beskära det höga kostnadsläget. Enligt motsvarande beräkningar som anföres under avsnittet ”Sverige” låg 1952 arbetskostnaden per produktenhet 58 procent högre än 1948 eller nära nog i paritet med kostnadsökningen i Förenta staterna. SVERIGE Samhällsekonomisk balans Den ekonomiska utvecklingen i Sverige blev under 1953 i flera hänseenden gynnsammare än man kunnat förutse i tidigare ställda prognoser. Landets totala produktion började åter öka takten efter några års stagnation, och denna expansion kunde ske under bevarad jämvikt i samhällsekonomien, vilket dock enligt statsmakternas förmenande förutsatte den under året företagna skärpningen av kreditrestriktionerna. Vi lyckades under 1953 också förstärka vår yttre balans, då utfallet av handeln med utlandet blev betydligt bättre än väntat. I stället för en befarad åderlåtning under 1953 av landets guld- och valutareserver om cirka 400 milj. kr. fick vi ett tillskott om cirka 350 milj. kr. med tyngdpunkten lagd på dollarsidan. Prisläget höll sig på det hela taget mycket stabilt, samtidigt som reallönerna undergick någon förbättring. Den personliga inkomstökningen utgjorde cirka 3 procent eller cirka 800 milj, kronor, vilket belopp emellertid helt togs i anspråk av skatter samt ökad konsumtion. Hushållens sparande var dock i absoluta tal räknat ungefär oförändrat, medan det statliga sparandet sjönk med ungefär 700 milj, kronor, vilket dock mer än motvägdes av en uppgång för kommunerna om cirka 1 000 milj. kr. Företagssparandet beräknades under 1953 ha sjunkit med cirka 300 milj, kronor. Till de allvarliga inslagen hörde också våra växande svårigheter att hävda oss ute på exportmarknaderna till följd av vårt höga kostnadsläge, vilket särskilt försvårade möjligheterna att exportera verkstadsprodukter samt i viss mån också järn och stål. Mot den bakgrunden hälsade man med stor tillfredsställelse den rekordsnabba prolongationen omedelbart före årets slut av det för arbetsmarknaden vägledande verkstadsavtalet. Detta innebar i stort sett status quo och gav förhoppningar om att vårt tvivelaktiga försprång i kostnadsavseende gentemot våra svåraste konkurrenter på världsmarknaden något skulle reduceras under 1954. Med reservation för betydande osäkerhetsfaktorer vid beräkningarna av arbetskostnaden per produktenhet skulle Sverige för perioden 1948—1952 ligga i kön bland toppländerna med en ökning om 38 procent (USA 60 procent), medan ökningen för Storbritannien kunde uppskattas till 19 procent samt för Västtyskland 1 procent. Sammanfattande kan lämpligen citeras nationalbudgetdelegationens syntes av den ekonomiska utvecklingen i Sverige under 1953: ”En väsentlig ökning av den totala produktionen och en värdemässigt lika stor förändring från lageruppbyggnad till lageravveckling har utgjort underlag för en betydande ökning av de offentliga investeringarna och av den offentliga konsumtionen, väsentliga ökningar av privat investering och privat konsumtion och samtidigt — trots något försämrade bytesförhållanden jämfört med 1952 — en viss påfyllnad av valutareserven.” 132