Stockholmskrönikan Av K. O. HAMMARLUND Bostäder och trafik envisades att vara Stockholms besvärliga dubbelproblem. Året 1953 började vackert med en ny kommitté på nio ledamöter som skulle utreda riktlinjerna för bostadspolitiken. Det gnisslade i portgången, och föret blev inte stort bättre i fortsättningen. Partierna i stadsfullmäktige hade svårt att komma överens, och det allt nödvändigare samförståndet med grannkommunerna lät vänta på sig. Under tiden tvingade sig trafiken fram, och Stockholm fick en ny komplett bro. Men det var ett provisorium som avsåg att för tillfället underlätta korseln mellan Söder och Norr via Riddarholmen. Bron kallades av den vältalige invigaren en lokalbedövning, som i och för sig inte är något gott men som gör ett oundvikligt ont mindre kännbart. Den provisoriska brobanan av arsenikbehandlat trävirke vilade på trettio betongpontoner och det hela kostade halvannan miljon. Med sikte på normalare tider spände den definitiva järnvägs- och gatubron över Söderström sina väldiga konstruktioner fram till den redan gapande tunnelmynningen vid Södergatan. Brobygget försiggick under bombardemang från officiella och privata skönhetsråd, ty det drog ett överrumplande tjockt streck över den klassiska sjöutsikten mellan stadsdelarna. Den stora generalplanen för Stockholm blev som var att vänta föremål för kritik ur både kommunalpolitisk och teknisk synpunkt. Det påpekades bl. a. att den 1952 upprättade regionplanenämnden inte hade några administrativa förutsättningar. Gränsdragningen mellan stad och land blev allt orimligare. Vidare framhölls som en kärnpunkt att trafikutvecklingen hade underskattats i planen. När frågan om samverkan mellan kommunerna vid den framtida bebyggelsen av Stor-Stockholm diskuterades på vårsidan, visade förorterna föga förståelse för principen att Stor-Stockholm ur bostadssynpunkt måste betraktas som en enhet med gemensam bostadsförsörjning. Kammarkollegiet hade då nyligen som enda utväg ur svårigheterna anvisat en samorganisation av överståthållarämbetet och Stockholms länsstyrelse samt vissa av stadens och landstingets uppgifter, särskilt inom sjukvården. Man stötte och blötte det viktiga problemet i olika sammanhang under månadernas gång utan synbart resultat. Till sist föreslog drätselnämnden i mitten av december att stadsfullmäktige skulle uppdraga åt investeringskommittén eller något annat organ att i samråd med representanter för länskommunerna klarlägga den administrativa och ekonomiska innebörden i sammanförandet av stockholmsregionen till en landstingskommun. Nämnden anslöt sig därvid till den av motionärer i fullmäktige framförda åsikten, att det behövdes ett organ som hade fullmakt inte bara att planlägga utan också att övervaka och i viss mån leda bebyggelsen inom regionen. Utgångspunkten var att Stor-Stockholms invånarantal beräknades bli 1,1 miljoner år 1960 för att sedan nå kulmen efter tio år med 1,3 miljoner. Under veckan före jul blev det plötsligt en yrvaken hausse på ordmarknaden i bostadsfrågan, dels vid en interpellationsdebatt i stadsfullmäktige, dels i tidningarna. Detaljproblemen var regionplaneringen, import av arbetskraft och flyttning av Bromma flygplats för att ge utrymme åt ett nytt bostadsområde (med uppskattningsvis 30 000 eldstäder). På svarandesidan stod borgarrådet Wennström, 146