Den hederslista på vilken mitt namn har skrivits representerar mycket av det förnämsta inom det tjugonde århundradets världslitteratur. Svenska akademiens bedömning accepteras såsom opartisk, auktoritativ och uppriktig över hela den civiliserade världen. Jag är stolt, men, det måste jag medge, också bestört över ert beslut att ta med mig. Jag hoppas verkligen att ni har rätt. Jag tror att vi båda löper en avsevärd risk och att jag inte gjort mig förtjänt av äran. Men jag skall inte hysa några farhågor om inte ni gör det. Sedan Alfred Nobels död 1896 har vi inträtt i ett stormigt och tragiskt skede. Människans makt har vuxit på alla områden, utom när det gäller henne själv. Aldrig förr har på handlingens fält händelserna tyckts så skoningslöst överskugga personligheterna. Sällan i historien har brutala fakta i så hög grad dominerat tanken eller så talrikt förekommande personliga förtjänster funnit en så oklar gemensam brännpunkt. Den fruktansvärda frågan uppställer sig för oss: Har våra problem kommit utanför vår egen kontroll? Otvivelaktigt genomlever vi ett skede där detta kan vara fallet. Må vi därför visa oss ödmjuka och söka efter nåd och ledning. Vi i Europa och Västerlandet, som har gjort upp planer för hälsa och social trygghet, som förundrats över medicinens och vetenskapens triumfer och som strävat efter rättvisa och frihet åt alla, har icke desto mindre fått bevittna hungersnöd, elände, grymhet och förstörelse, inför vilka Attilas och Djingis-khans dåd förbleknar. Och vi, som först i Nationernas förbund och nu i Förenta nationerna har försökt att skapa en varaktig grund för den fred om vilken människorna så länge har drömt, har fått se en värld plågad av splittring och hotad av tvedräkt, allvarligare och våldsammare till och med än den som hemsökte Europa efter det romerska imperiets fall. Det är mot denna mörka bakgrund som vi rätt kan uppskatta den höghet och de förhoppningar som besjälade Alfred Nobels tanke. Han har efterlämnat en klar och bestående stråle av kultur, målmedvetenhet och inspiration till en generation som är i stort behov därav. Denna världsberömda institution anvisar oss en säker väg att vandra. Låt oss därför möta det larm och den förstelning som vi märker omkring oss med tolerans, smidighet och lugn. Världen ser med beundran, ja, med förtröstan mot Skandinavien, där tre länder, utan att offra sin suveränitet, lever förenade i tanke, ekonomisk verksamhet och sund livsföring. Från sådana källor kan nya och ljusare möjligheter tillföras hela mänskligheten. Jag tror det är sådana känslor som besjälar dem vilka Nobelstiftelsen utser att bli hedrade i den säkra förvissningen om att den därigenom respekterar sin berömde grundares ideal och önskemål. Hälsningstalet vid banketten hölls av professor Göran Liljestrand, som hyllade pristagarna som sanna representanter för Nobelstiftelsens höga ideal, av en tidigare pristagare summerade i de tre orden: Sanning, skönhet, rättvisa. Han bad vidare lady Churchill att till sin make framföra uttryck för djup beundran och vördnad för vad han skänkt mänskligheten. På förmiddagen den 11 december höll professorerna Krebs och Lipmann sina Nobelföreläsningar i Karolinska sjukhusets aula, medan professorerna Staudinger och Zernike föreläste på Tekn.högskolan. På kvällen gav kungaparet på Slottet traditionell middag för pristagarna med damer samt övriga inbjudna. Alla i Nobelfesten deltagande pristagare åtföljdes av sina familjer. Sålunda kom professor Staudinger i sällskap med makan fru Magda, medhjälparen vid hans forskningar, professor Zernike hade i sällskap son och dotter, svå- Lady Churchill framför makens tal vid Nobelbanketten i Stadshuset. 155