Teateråret 1953 Av URBAN STENSTRÖM Teaterintresset var stort i provinsen, men i Stockholm talades det om kris. Den tjugoåriga Riksteatern slog rekord i fråga om antalet föreställningar. Programbolaget och Bygdeteatern hade god avsättning för sina produkter. Folkparkteatem kände ett växande ansvar och förbättrade sin repertoar (efter påstötning från kritikerhåll), och förslag framkom om femton nya stadsteatrar i landet, men då gav Riksteatern stopptecken genom att hänvisa till knappheten på kvalificerade skådespelare i medelåldern. I huvudstaden däremot kämpade Dramatiska teatern med otjänliga lokaler som fördröjde produktionen, och de privata teaterdirektörerna beskyllde publiken för ytlighet och hela världen för pjäsbrist och klagade över sitt öde att inte kunna försörja sig själva och sujetterna på annat än underhållningsdramatik. Men vissa tecken tydde också på stundande bättre tider. Shakespeare i fickformat drog folk till ett par småteatrar, och Dramaten fick publiksuccé med hjälp av Strindberg. Tre av Dramatens föreställningar kunde tävla om att vara teaterns bästa under året. Det var Shakespeares ”Romeo och Julia” i en aktiv och intensiv men kanske inte lika poetisk instudering av Alf Sjöberg, Eugene O’Neills ”Måne för olycks- Eva Dahlbeck och Lars Hanson i O’Neills Måne för olycksfödda på Dramaten. 168