födda” i en mönsterföreställning av Olof Molander med mustigt spel av Lars Hanson som arrendatorn Hogan och slutligen Strindbergs ”Fadren” i Bengt Ekerots uppsättning med blixtrande replikdueller mellan Lars Hanson och Irma Christenson. Ett stycke svensk skådespelarhistoria demonstrerades i Mimi Pollaks framförande av Garcfa Lorcas ”Fröken Rosita”, där Inga Tidblad, Tora Teje och Maria Schild-knecht för en gångs skull stod på samma scen alla tre. Mera blandade känslor väckte Molanders iscensättning av Pär Lagerkvists ”Barabbas” som inte ansågs ha farit väl av transponeringen från roman till drama. Ur Hjalmar Söderbergs ”Gertrud” kramade Rune Carlsten framgångsrikt den kulturhistoriska kvintessensen. Årets händelse på Göteborgs stadsteater var Per Oscarsons framträdande som en djupt egenartad Hamlet med tonvikten på det pubertetsneurotiska i en iscensättning av Ekerot. Mauriacs ”Asmodeus” fick en helgjuten tolkning av Stig Torsslow som förfogade över Berta Hall och Ekerot i de två huvudrollerna. Ryssen Ostrovskij introducerades med ”En skojares dagbok” i fyndig regi av Josef Halfen, och Bengt Lagerkvist från Teatern i Gamla stan avlade ett gesällprov med Garcfa Lorcas surrealistiska scenpoem ”Så går fem år”. Masscenernas svenske mästare Torsten Hammarén braverade i Paul Vincent Carrolls ”Hederligt folk”, och Knut Ström, den beprövade överdängaren på klassiska komedier, slog ännu ett slag för sin specialitet med Calderöns ”Spökdamen”. Ekerot tog ett krafttag med Garcfa Lorcas ”Blodsbröllop” men lyckades för ovanlighetens skull inte höja sig över all kritik. Malmö stadsteaters starkaste prestation under året var i mångas tycke Ingmar Bergmans inspirerade uppsättning av Pirandellos ”Sex roller söka en författare”. Teaterchefen själv, Lars Levi Læstadius, hade framgång med en genomarbetad Willy Keidser, Åke Engfeldt, Max von Sydow och Berth Söderlund i Pirandellos Henrik IV. Hälsingborgs stadsteater. 169