Märkliga dödsfall i Sverige 1953 Hjalmar Hammarskjöld Förre statsministern och landshövdingen Hjalmar Hammarskjöld avled den 12 oktober i sitt hem i Stockholm efter något mer än en veckas sjukdom. Han var född 1862. Ingen nu levande svensk har fullgjort så många viktiga värv i rikets tjänst som Hjalmar Hammarskjöld, erinrade SvD om vid dödsfallet. Han var professor, hovrättspresident i Jönköping, svensk minister i Köpenhamn, statsråd och statsminister, landshövding i Uppsala, president i Internationella domstolen i Haag och ledamot av första kammaren och ut-rikesnämnden. Vid konungens rådsbord satt han redan år 1900 som justitieminister i von Otterska ministären, återkom i Lundebergska regeringen sommaren 1905 och var en av de fyra svenska underhandlarna i Karlstad i september s. å. Sin största insats i vårt lands historia gjorde han dock som statsminister efter Borggårdskrisen i februari 1914 och under första världskriget till våren 1917. Med Hjalmar Hammarskjöld har en förgrundsgestalt i Sveriges offentliga liv gått bort, hette det vidare i SvD:s runa. Han var den siste av de stora politiska gestalterna från tiden före 1914, och få svenskar har under nyare tid i så hög grad som han satt sin prägel på vårt offentliga liv. Det starkaste intrycket av hans personlighet var det utpräglat manliga draget. Man imponerades av hans viljestyrka, oräddhet och redobogenhet att även i de största vanskligheter ta ansvaret och uthärda den hårdaste kritik. Han var starkt medveten om sin ledarställning, egensinnig och inte lätt att samarbeta med. Popularitet sökte han aldrig; snarare fanns det hos honom en benägenhet att utmana opinionen. Demokrat i ordets vanliga mening var han förvisso icke. Han var juristen och ämbetsmannen, som handlade och bedömde frågorna uteslutande från sakliga synpunkter utan hänsyn till vad folk tyckte och tänkte. Givetvis var detta i vissa situationer en betydande politisk svaghet, som också vållade Hammarskjöldska ministären onödiga svårigheter. Men å andra sidan var hans nästan encyklopediska kunskaper, han väldiga arbetskraft och hans klara intelligens en ovärderlig tillgång i ett läge som ställde oerhörda krav på statsledningen. Efter första världskrigets utbrott framträdde han som en orädd och vidsynt förkämpe för folkrätten. I november 1914 avlämnade de tre skandinaviska staterna likalydande noter till de krigförande makterna, i vilka det bl. a. hette: ”Den nuvarande krisen skall en dag få ett slut, och då skola de nu krigförande makterna säkerligen icke beklaga sig över att återfinna som okränkta några av de grundsatser, som tidigare varit dem dyrbara och vilkas lysande förespråkare de så mången gång varit. Att bringa i erinran folkrättens principer, det är att söka bevara ett de civiliserade staternas gemensamma arv och förhindra, att de framsteg, som vunnits genom mer än ett århundrades ansträngningar, gå om intet”. Det uppges, att Hjalmar Hammarskjöld här fört pennan. Därmed har han också skrivit det bästa äreminnet över sig själv. Vad han som statsminister uträttade under världskrigets tunga år kommer säkerligen att mera allmänt erkännas och värdesättas, då ett längre tidsavstånd ger bättre perspektiv på hans gärning. Jordfästningen ägde rum i Uppsala domkyrka den 16 oktober och förrättades av förre ärkebiskop Erling Eidem. 256