längsta. Prins Bernadotte var åren 1888—1890 chef för skeppsgossekåren i Karlskrona, blev 1895 flaggkapten, 1897 eskaderchef på pansarbåten Oden och sistnämnda år konteramiral. År 1900 upphörde prinsens militära tjänstgöring. Prins Oscar blev under 1890-talet den främste bland de officerare som av hjärtats övertygelse trädde fram som den kristna tankens befrämjare och andliga värdens vårdare. Vad prins Oscar som en av banbrytarna för den andliga vården inom krigsmakten under 1890-talet gjorde genom personlig insats vid diskussioner, föredrag, samtal och söndagsskolor — nedskrivaren av dessa minnesord var 1899— 1902 hans elev i den söndagsskola som hölls i Brummerska skolan i Stockholm och som prins Oscar ledde — fullföljde han under hela sitt återstående liv, icke minst genom sin varmhjärtade verksamhet inom föreningen Soldaternas vänner. Hans liv har varit ett manande exempel i fråga om självuppoffrande hängivenhet för kristen rätt och sanning och förverkligandet av budordet om kärleken till nästan. Jordfästningen i Engelbrektskyrkan Fredagen den 9 oktober vigdes stoftet av prins Oscar till den sista vilan i Engelbrektskyrkan. Efter en kort andaktsstund i hemmet vid Östermalmsgatan fördes prinsens kista den korta vägen till kyrkan på en öppen vagn, som drogs av fyra hästar, ledda av betjänter från hovstallet och med en förridare i spetsen. Bakom vagnen kom de närmast sörjande. Kistan bars in i kyrkan och fram till katafalken av åtta kaptener vid flottan och i koret paraderade en löjtnant vid flottan med en tretungad örlogsfana och en representant för KFUM med en svensk fana. På kistan, som var höljd i svenska flaggan, låg den bortgångnes bibel. I spetsen för den talrika menighet som infunnit sig till jordfästningen märktes kungaparet samt hemmavarande medlemmar av huset Bernadotte samt vidare kronprins Olav av Norge och prinsessan Margaretha av Danmark. Flottan representerades av sex amiraler med marinchefen Stig H:son Ericson i spetsen, och bland de övriga närvarande märktes statsminister Erlander, statsråden Hedlund och Persson, riksmarskalk Ekeberg, överståthållare Hagander, general Thörnell, ärkebiskop Brilioth, medlemmar av diplomatiska kåren samt representanter för organisationer som den avlidne tillhört. Jordfästningen förrättades av förre ärkebiskop Erling Eidem, som bl. a. yttrade: Vid ett ord ur bibeln vill vi i denna stund stanna, ett ord som vid ett betydelsefullt skede i vår hädangångnes yngre dagar blev honom särskilt dyrbart. En romersk officer, så förmäler den evangeliska berättelsen, bad Jesus skänka hans sjuke tjänare hälsa åter. Romaren, hövitsmannen, böjde vördnadsfullt och ödmjukt sitt huvud och sade: — Herre, jag är icke värdig att Du går in under mitt tak. Men säg allenast ett ord, så bliver min tjänare frisk. Jag är ju själv en man som står under andras befäl: jag har ock krigsmän under mig, och om jag säger till en av dem ”gå”, så går han, eller till en annan ”kom”, så kommer han; och om jag säger till min tjänare ”gör det”, så gör han så. Denna scen ur en krigsmans liv ger en konkret och levande bild av den kristtrognes situation och förhållande, av hans plikt och hans privilegium. Under högre, under allra högsta befäl vet sig en kristen människa vara ställd. Hon har hört ett ”kom” riktat till sig, ett ofrånkomligt bjudande, på samma gång som ett oförlikneligt hjärtebevekande. Detta gudomligt myndiga och gudomligt hulda ”kom” blev henne övermäktigt. Hon måste bryta igenom allt som, inom eller utom henne, ville hindra henne att efterkomma rösten från himmelen, allra tydligast förnummen i vår Herres Jesu Kristi ord, i hans person, hans liv, hans offerbragd. Och den som åtlydde detta kallelsens ”kom”, han förstod att all hans inre välfärd, hans lycka och lycksalighet låg i detta att helhjärtat få säga: — Ja, Herre, jag kommer; jag kommer till Dig, på Ditt löfte och på Din befallning. Efter jordfästningen fördes kistan i procession till Norra kyrkogården, där gravsättning skedde i familjegraven på Lindhagens kulle. 255