Märkligare dödsfall i utlandet Josej St alin Kl. 2 på natten till den 6 mars meddelade den ryska radion att Sovjetunionens och hela det kommunistdomi-nerade Östeuropas självhärskare marskalk Josef Stalin avlidit kl. 19.50 på kvällen svensk tid, sedan han tidigare under dagen haft två hjärtattacker. Dödsbudet kom ej oväntat. Innan döden kom hade Stalin varit medvetslös i fyra dygn, medan en stab av Rysslands främsta läkare förgäves kämpade för hans liv. Josef Stalin, eller som hans egentliga namn var Josef Vissarionovitj Djugashvili, föddes 1879 i guvernementet Tiflis i Georgien som son till en fattig skomakare. Vid 14 års ålder kom han till prästseminariet i Tiflis. Här började han dock ägna sig åt illegal politisk verksamhet med påföljd att han 1898 relegerades. Sedan dess ägnade han sig helt åt politisk agitationsverksamhet. Det var oundvikligt att han härigenom ådrog sig hemliga politiska polisens uppmärksamhet, men han lyckades hålla sig undan ända till 1902, då han första gången häktades och sändes till Sibirien. Han lyckades fly och återvände efter något år till sin hemtrakt i lagom tid för att där bli en av de ledande krafterna i den undertryckta revolutionen 1905. Vid den socialdemokratiska partisprängningen 1903 anslöt sig Stalin omedelbart till den radikalare falangen, bolsjevikerna, och kom även i kontakt med dess ledare Lenin. Han blev medlem av bolsjevikiska centralkommittén i Petersburg och av partiets dumagrupp. Kort före första världskrigets utbrott dömdes han på nytt till deportation, nu till det arktiska Sibirien, och där fick han stanna, till dess marsrevolutionen 1917 befriade honom. Han hörde då ingalunda till de ledande bland bolsjevikerna, men hade en fördel framför dem, han befann sig i Ryssland, medan Lenin, Trotski och många andra hade tvingats i landsflykt och endast med stora svårigheter kunde återvända till händelsernas centrum i Petersburg. Stalin såg här sin chans och grep den. Vid Lenins återkomst hade han skapat sig en ganska stark ställning och befäste den ytterligare genom att tveklöst hålla sig till Lenin och dennes direktiv. Han kom härvid tidigt i motsättning mot Trotski, och denna skärptes efter den bolsjevikiska revolutionen i oktober 1917 och det följande inbördeskriget. Det var främst på de inre partilinjerna Stalin sökte befästa sin position. Genom att med sina protegeer bemanna nyckelposterna inom partimaskineriet fick han ett alltmer fast grepp om detta. Sedan han utnämnts till generalsekreterare i partiets centralkommitté kunde hans ställning ej längre rubbas ens av Lenin, som då var försvagad av sjukdom. I sitt politiska testamente gav Lenin dock klart besked om att han ville få bort den nu besvärlige partisekreteraren. Efter Lenins död kom den oundvikliga maktkampen mellan Stalin och Trotski, där avgörandet föll 1925 med nederlag för den sistnämnde. Denne förlorade då sin plats som folkkommissarie för försvaret och drevs sedan steg för steg tillbaka, tills han 1929 landsförvisades och slutligen mördades i Mexico. Under 1930-talet konsoliderade Stalin så slutgiltigt sin maktställning genom en serie sensationella ”rättegångar” med dödsdomar och arkebuseringar. Ännu vid andra världskrigets utbrott nöjde sig Stalin med sin formellt blygsamma roll som kommunistisk generalsekreterare, men snart blev även hans yttre ställning en annan. Kort före det tyska anfallet, i juni 1941, övertog han posten som premierminister och senare ledde han som generalissimus och från 1943 som marskalk av Sovjetunionen den stora försvarskampen och den gigantiska slutoffensiven mot Berlin. Under de senare åren av sitt liv blev Stalin föremål för verklig dyrkan i den kommunistiska världen. Ingen tsar i Rysslands historia har omgivits med ens en bråkdel av det bysantiska kryperi som kom honom till del. 268