Domprosten av Westminster överlämnar till drottningen spiran med korset, emblemet för kunglig makt och rättvisa. världsliga inslagen är bara utanverk, och så uppfattas den också av det engelska folket. Vid George VI:s död den 6 februari föregående år hade Elizabeth efterträtt sin fader på tronen, men först i och med kröningen blev hon högtidligt invigd i sitt ämbete som Guds smorde suverän. Denna akt, som rituellt i mycket liknar invigningen av en biskop, gjorde henne till en ”persona mixta”, till statens religiösa lika väl som världsliga överhuvud. Det var därför inte enbart engelsk vördnad för traditionerna som gjorde att ingen ens ifrågasatte att drottningen skulle krönas på samma sätt som skett med alla hennes företrädare ända sedan Alfred den store för elva sekler sedan. Först i och med denna heliga invigning, under vilken hon högtidligt accepterat sitt kall, blev hon verklig drottning. Därtill kommer så att kröningen fått en världslig betydelse som aldrig förr sedan det brittiska imperiet numera omvandlats till ett samvälde, omfattande ett flertal jämlika och var för sig självständiga stater, för vilka kronans innehavare i sin egenskap av samväldets överhuvud utgör den enda återstående sammanhållande symbolen. Innan ärkebiskopen med ordalag som går tillbaka till Salomo smorde och krönte henne till drottning, förestavade han henne en ed i vilken uppräknades alla de länder, Storbritannien, Canada, Australien, Nya Zeeland, Sydafrika, Pakistan och Ceylon, som i och med denna akt hyllade och erkände henne som sin suverän. För första gången i samväldets historia blev monarken drottning ej blott av Storbritannien utan av vart och ett av dessa länder. Endast ett namn fattades, ty som republik kan Indien inte erkänna henne som drottning. Den indiska kejsarkronan får hon icke bära. Men genom att sända sin premierminister till kröningen markerade även Indiska Unionen sitt erkännande av drottningen som samväldets gemensamma överhuvud. Det var helt i samklang med kröningens religiösa innebörd att det var ärkebiskopen, assisterad av såväl den engelska statskyrkans biskopar som av den skotska kyrkans och de stora frikyrkornas högsta ledare, som var den främste officianten i Westminster Abbey och att statens världsliga myndigheter endast spelade biroller. Premierminister Churchill, för första gången iförd sin skrud som strumpebandsriddare, satt sålunda som passiv åskådare bland samväldets övriga regeringschefer. De äldsta anorna bland de världsliga ceremonierna hade det inledande ”erkännandet”, 316