som går tillbaka till den tid då en ny konung visades för allt folket på tinget. Ett rent feodalt inslag var då först biskoparna, sedan hertigen av Edinburgh, drottningens make, och hertigarna av Gloucester och Kent, och därpå den förste ädlingen inom varje grad av det högre adelskapet, knäböjde inför drottningen i hennes egenskap av länsherre och med händerna mellan hennes lovade att vara hennes ”troman med liv och lem och med vördnad på denna jord”. Bland de 6 800 inbjudna representerades ”folket” enligt urgammal tradition av Queen’s scholars vid Westminster School, som efter aktens slut först av alla hyllade den nykrönta drottningen med det latinska ropet ”Vivat Regina Elizabetha”. Så mycket talrikare var den menighet som hyllade drottningen längs den långa rut genom Londons gator där hon på morgonen åkte från Buckingham Palace till Westminster Abbey och många timmar senare återvände till slottet. Miljoner människor hade väntat på trottoarerna ända sedan föregående dag och hundratusen andra hade sedan gryningen befunnit sig på sina reserverade platser på läktare och balkonger eller i fönstren längs den festsmyc-kade ruten. Vädret var miserabelt med bitande kyla och hällande regn, som blott gjorde korta uppehåll, men detta förmådde inte dämpa entusiasmen. Man hade kommit för att se ett praktfullt skådespel, främst naturligtvis drottningen själv med krona på huvudet och spira och riksäpple i händerna, sittande i guldkarossen som drogs av sex vita hästar, men också alla de övriga kungligheterna och höga dignitärerna från när och fjärran och trupperna ur alla vapenslag från alla samväldets länder. Där kom exempelvis den ofantligt populära drottning Salote av Tonga, som med en väldig näsduk ömsom vinkade åt Drottningen i hermelinsmantel och bärande en del av kronjuvelerna på väg till kröningen i Westminster Abbey. 317