Utrikespolitisk översikt 1953 Av redaktör PER PERSSON Det utrikespolitiska skeendet under 1953 dominerades i hög grad av Josef Stalins död och de återverkningar — illusoriska eller verkliga — som regimskiftet fick inom Sovjetblocket och inom den fria världen. Det ryska dramat orsakade en serie temperaturväxlingar i det fortsatta kalla kriget mellan väst och öst. De nya härskarna i Moskva med Georgij Malenkov i spetsen inledde en ”fredsoffensiv”, som av förklarliga skäl väckte åtskilliga förhoppningar runtom i världen och syntes antyda möjligheter till en avspänning och en sänkning av den internationella temperaturen. Stalinkulten avvecklades i stor hast inom Ryssland; utåt gjordes försonliga och välvilliga gester och ryssarna började visa glimtar av vad som skulle kunna,kallas ett visst normalt anständigt uppträdande i det mellan-folkliga samarbetet. Men västern fick snart konkreta bevis på att denna ”fredsoffensiv” endast var en serie taktiska schackdrag. Under den tunna röda sockerlagen var den utrikespolitiska linjen lika hård som tidigare, och samma oresonliga inställning som präglat Sovjets utrikespolitik sedan krigsslutet återkom öppet. Den minskade omedelbara krigsrisk, som många ledare i den fria världen ansåg föreligga vid årsslutet, betydde inte att motsättningarna mellan väst och öst blivit mindre eller att den utrikespolitiska helhetsbilden på lång sikt blivit nämnvärt ljusare. Stor vaksamhet och oförminskad beredskap var fortfarande västerns paroll. Jätteporträtt av Stalin blickade ned på mängden från fasaderna till Moskvas offentliga byggnader. 319