En liten del av de otaliga jättekransar som sänts till den döde ryske diktatorns bår. I det andra stora maktblockets ledarnation, Förenta staterna, tillträdde Dwight D. Eisenhower i januari presidentposten. Hans personliga valseger över Truman hade varit ofantligt mycket större än det republikanska partiets seger över demokraterna. Majoriteten i den nya kongressen var ytterligt svag. Eisenhowers politiska fingerfärdighet visade sig som väntat vara relativt ringa och han mötte stora svårigheter vid genomförandet av sitt program. Mot slutet av året ansåg dock presidenten tydligen att lärotiden var slut, han började klart ta ledningen i Washington och att hävda sin dirigerande roll gentemot en motsträvig kongress. I Korea, varom läses närmare på annan plats i årsboken, upphörde fientligheterna efter 3 års och 33 dagars strider, men de förhandlingar om en politisk konferens, som enligt stilleståndsavtalet skulle ha börjat tre månader efter eld upphör, hade råkat helt i baklås. De för Frankrike betungande striderna i Indokina fortsatte, och även på andra håll i den färgade världen band oroligheter västmakternas resurser och uppmärksamhet. Detta gäller såväl Nordafrika som den brittiska kronkolonien Kenya där Mau Mau-terroristerna beredde London stora bekymmer. I England där de lysande kröningsfestligheterna satte sin prägel på en stor del av året satt Churchills konservativa regering fastare i sadeln än väntat. I Västtyskland vann Konrad Adenauer en stor och icke minst för den amerikanska Europapolitiken betydelsefull valseger medan Frankrike fortfarande i hög grad präglades av politisk labilitet. Landet fick efter ett något groteskt skådespel med 13 valomgångar en ny president: den relativt okände politikern René Coty. 320