mosa”, var dessutom i många betydelsefulla utrikespolitiska frågor av en annan uppfattning än Eisenhower. En viss oro gjorde sig så småningom märkbar också bland Eisenhowers trognaste anhängare inom och utom kongressen, och även om presidentens personliga popularitet var orubbad visade olika opinionsundersökningar att hans politiska auktoritet var utsatt för starka påfrestningar. Utvecklingen hade också vissa återverkningar på förhållandet mellan Förenta staterna och de allierade, och när den brittiske oppositionsledaren Attlee en gång i underhuset förklarade att han önskade att Eisenhower kunde uttala sig med samma auktoritet som Churchill så gav han uttryck för en oro som han icke var ensam om att hysa på denna sidan Atlanten. Under årets sista månader visade dock Eisenhower tydliga tecken på att han tänker ta ett fastare grepp om statsrodret och verkligen hävda sin position som USA:s ”Chief executive”. I ett stort tal inför FN framlade han en plan för upprättandet av en internationell ”atombank” som så småningom skulle kunna leda till en effektiv kontroll av atomenergien och ett avskaffande av atomvapnen. Initiativet mottogs med stor tillfredsställelse i Förenta staterna och ansågs kraftigt ha bidragit till att åter höja Eisenhowers politiska prestige. Presidenten började också samtidigt inta en fastare hållning mot fenomenet senator McCarthy från Wisconsin och den inflytelserika reaktionära flygeln inom republikanska partiet. Republikanernas makttillträde minskade icke på något sätt McCarthys säregna verksamhet. Hans ”häxjakt” mot kommunister och medlöpare — påstådda eller verkliga — fortsatte med oförminskad frenesi och med användande av samma ur alla synpunkter minst sagt tvivelaktiga och hänsynslösa metoder. McCarthy blandade sig under året ogenerat i utrikespolitiken och slöt bl. a. bakom ryggen på regeringen ett avtal med grekiska redare om att dessa skulle avbryta all handel med Kommunistkina och Nordkorea. Senatorn uppträdde samtidigt alltmera hänsynslöst mot USA:s allierade. Han anklagade öppet Clement Attlee för ”förrädiska kompromisser” med kommunisterna och föreslog i ett tal på fullt allvar att ”låt oss sänka varje förbannat brittiskt fartyg som transporterar varor till vår fiende”. Både Eisenhower och utrikesminister Dulles tvingades under slutet av 1953 att gå till motattack mot McCarthy och hans meningsfränder. Presidenten kunde dock av valtaktiska och andra partipolitiska skäl icke riskera att åstadkomma en djupgående spricka i sitt eget parti genom en klar och öppen brytning med den fruktade och inflytelserike senatorn. McCarthy ökade icke heller under året USA:s anseende i utlandet. Eisenhower visade allt tydligare tecken på att vara medveten om detta och vädjade upprepade gånger om återhållsamhet i den politiska debatten samtidigt som han försökte reducera ”häxjakten” till rimliga proportioner. Stormaktskonferenser De ryska fredsinviterna efter regimskiftet i Moskva upptogs mycket negativt i Washington men fick ett betydligt mera positivt mottagande i Europa. Churchill återkom i ett uppmärksammat tal den 11 maj till sin gamla tanke om ett informellt möte på högsta nivå mellan västmakterna och den nye ryske regeringschefen Malenkov. Idén väckte av partipolitiska och andra skäl stor entusiasm inom Labour men bemöttes kallsinnigt i Förenta staterna. Man beslöt dock tio dagar senare att anordna ett västmaktsmöte på Bermuda i början av juli. Churchill förklarade vid tillkännagivandet att det var hans största hopp att Bermudakonfe-rensen skulle vara ett avgörande steg mot ett möte ”av vida större betydelse”. Eisenhowers indirekta svar var att Bermuda inte nödvändigt behövde leda till 326