Norden 1953 Finland Av redaktör FREDRIK VALROS (Ministären Kekkonen, bildad 20/9 1951. Se SvD Å XXX.) Kekkonens fjärde regering, bildad 9/7 1953. Urho Kekkonen, statsminister (agrar). Ralf Törngren, utrikesminister (sv. fp.). Sven Högström, justitieminister (sv. fp.). V. J. Sukselainen, inrikesminister (agrar). Kauno Kl e e m o 1 a, försvarsminister (agrar). Juho Niukkanen, finansminister (agrar). Nils Meinander, bitr, finansminister (sv. fp.). Johannes Virolainen, undervisningsminister (agrar). Martti Miettunen, lantbruksminister (agrar). Eero Mäkinen, kommunikationsminister (partilös). K. O. E s k o 1 a, bitr, kommunikationsminister (agrar). Teuvo Aura, handelsminister (främst.). Lauri Hietanen, socialminister (partilös). Vieno Simone n, bitr, socialminister (agrar). Ministären Tuomioja, bildad 17/11 1953. Sakari Tuomioja, statsminister (främst.). Ralf Törngren, utrikesminister (sv. fp.). T. K. J u n n i 1 a, finansminister (f. saml.). Teuvo Aura, handelsminister (främst.). T. A. W i h e r h e i m o, bitr, handelsminister (f. saml.). K. T. J u t i 1 a, jordbruksminister (agrar). Nils Westermarck, bitr, jordbruksminister (sv. fp.). H. A. K a n n i s t o, inrikesminister (f. fp.). Reino Kuuskoski, justitieminister (agrar). Erik Serlachius, kommunikationsminister (sv. fp.). K. A. J u n 11 i 1 a, bitr, kommunikationsminister (f. saml.). O. P. H e t e m ä k i, försvarsminister (f. saml.). Arvo Salminen, undervisningsminister (f. saml.). E s a K a i t i 1 a, socialminister (f. fp.). Irma K ar vikko, bitr, socialminister (f. fp.). Man kan karakterisera året 1953 för Finlands vidkommande på många sätt. Det var de nästan permanenta regeringskrisernas och de tre ministärernas år, det var ”kostnadsproblemets” år, präglat av olika meningar om vad som var nödvändigt beträffande produktionen och utrikeshandeln. Går man ett par år tillbaka i tiden kan man måhända finna vissa förklaringsgrunder därtill i den höjning av kostnadsnivån, som företogs år 1950, vilket gestaltade sig till ett ganska typiskt inflationsår med inte mindre än fyra allmänna lönehöjningar, delvis genomförda under pågående strejker och under hot om generalstrejk. Man hade då i Finland skadeståndsleveransernas tvång över sig; ingen del av näringslivet kunde uthärda någon längre stagnation. Räddningen låg dock i att en ganska stor sektor av exporten fick användas fritt. De varor, som inte togs i anspråk för skadeståndet, kunde säljas på marknaderna i väster till rätt goda priser. Följande år kom hjälpen i form av en internationell högkonjunktur, ”Koreakonjunkturen”, som gjorde att bekymren skingrades. Efter år 1951 med sina lysande exportresultat kom olympia-sommaren 1952, som samtidigt betecknade det sista skadeståndsåret. I september var leveranserna i stort sett undangjorda; vissa varugrupper hade klarats av några månader tidigare. Högkonjunkturens kostnadsnivå Men då de olympiska spelens gäster lämnat landet och man började se sig omkring i slutet av år 1952, var alla sakkunniga bedömare på det ekonomiska området i Finland övertygade om, att året 1953 skulle komma med svåra problem 336