President Paasikivi överlägger med statsminister Tuomioja. gällande produktionskostnaderna och exporten. Man visste också att de problemlösningar, som var oundgängliga, hade samband med de politiska partierna och opinionerna. Visserligen hade ett stabiliseringsprogram gjorts upp våren 1951 och det programmet hade också följts i praktiken. Men man stod där med den kostnadsnivå, som skapats under trycket av 1950 års aktioner. Den högkonjunktur, som burit exportindustrien över vanskligheterna åren 1950 och 1951, fanns däremot icke längre vid årsskiftet 1952/53. Visserligen var priserna på världsmarknaden högre än före konjunkturuppsvinget år 1951, men produktionskostnaderna hade icke sjunkit. Det stora problemet blev att anpassa nämnda kostnader efter den rådande världsmarknadskonjunkturen. Kring den anpassningen tornade de politiska motsättningarna upp sig, resulterande i kristillbud, koalitionsolust, slitningar om programpunkter och öppna rege-ringskonflikter. Ekonomiska experter, förbundsfunktionärer och avtalsförhandlare satt länge och dryftade, huru man skulle skapa harmoni mellan kostnader och exportpriser, men resultatet av dessa rådslag blev inte några effektiva åtgärder i den efterlysta riktningen. Meningsolikheterna vidgade sig småningom till en klyfta mellan de med fackföreningarna samarbetande socialdemokraterna och det andra stora regeringspartiet, agrarförbundet. Socialdemokraterna, som i detta fall kunde räkna på stöd av kommunisterna, hävdade att ingen sådan lösning var tänkbar, som skulle kunna leda till en sänkning av lönerna i någon form. Det fanns t. o. m. en opinionsbildning, som drev den satsen, att någon kostnadskris inte existerade och att talet därom var en förevändning för att försämra proletariatets villkor och öka företagarnas vinster. På den andra sidan om klyftan befann sig de borgerliga partierna, främst agrarförbundet, som med uppbåd av siffror och fakta klarlade, att krisen var ytterst allvarlig, att exporten hotades av stagnation, att hårda 22 337