behövs 850 präster för att hålla antalet konstant, men åtskilligt mindre än hälften av motsvarande antal för femårsperioden 1953—57 beräknades bli färdiga att prästvigas. I detta avseende var läget likartat i de flesta länders kyrkor, utom Norges, och detta gjorde ju inte saken bättre. Orsakerna är omdiskuterade. Man pekade på felaktiga prognoser i en tidigare utredning, på en viss kverulans från prästernas sida' och på en misstro mot de teologiska fakulteterna, vilket allt skulle ha avskräckt hugade spekulanter. På olika linjer sökte man emellertid råda bot på skadan och sörja för kyrkans arbetsmöjligheter. Biskop Runestam framlade ett provinsiellt förslag om snabbutbildning av folkskollärare i Karlstads stift, som väckte blandade känslor i student- och universitetskretsar och måste modifieras åtskilligt. Diakonistyrelsen framlade förslag om temporära möjligheter för prästvigning efter en tre terminers korttidsutbildning av sådana som avlagt studentexamen, är minst 30 år och på andra områden skaffat sig meriterad utbildning. Såsom mera permanenta åtgärder föreslog universitetskansler Thomson efter en utredning av biskop Nygren en förkortning av studietiden för teol. kand, genom borttagande av den förberedande filosofiska examen och uppdelning av studierna i två delar, den första med bunden studiegång och effektivare handledning. Slutligen framfördes diskussionsvis i press och riksdag tanken på kvinnliga präster som en hjälp mot prästbristen. Vid det andra av årets biskopsmöten 29 november—1 december (det första hölls 19—21 januari) debatterades hithörande frågor ingående. Det nya prästförbundets interimsstyrelse höll den 21 januari sitt första sammanträde. Här ses fr. v. domprost I. Hylander, Växjö, komminister D. Svenungsson, Stockholm, komminister G. Forkman, Malmö, prosten A. Wihlborg, Malmö, biskop T. Ysander, Linköping, pastor Y. Iverson, Stockholm, komminister Y. Ekström, Vingåker, domkyrkosyssloman O. Hassler, Linköping, och kontraktsprost G. Samuelsson, Växjö. 80