Pastor primarius Olle Nystedt överlämnar den 1 december i Stockholms domkapitel ordförandeklubban till biskop Ljungberg. Längst till vänster överlärare Gunnar Ahlberg. Till höger kyrkoherde Dag Tollin och professor Åke Hassler. Skarp debatt i dagspressen väckte också biskop Ljungbergs herdabrev. Stockholms stifts förste biskop dr Manfred Björkquist blev emeritus den 30 september. Vid valet den 17 maj uppsatte prästerskapet på förslag kyrkoherden i Engelbrekt dr Helge Ljungberg med 144 röster, pastor primarius O. Nystedt med 89 och docenten R. Josefsson med 86, och den 27 juli utnämndes Ljungberg, en man med stor teologisk lärdom, mångsidig prästerlig erfarenhet och personlig pondus och charm. En löftesrik vilja till personlig kontakt med församlingarna visade han redan vid sin vigning den 28 november, då han sände och lät uppläsa ett kort och kärnfullt budskap i alla stiftets kyrkor. När så det traditionella herdabrevet till prästerskapet utkom, bröt debatten lös, dels med anledning av en del små-frågor rörande korstecknet m. m., dels om två mera väsentliga ämnen, nämligen kyrkfolkets politiska intresse och behovet av flera kyrkor i storstaden. En maning i herdabrevet lydde så: ”Frågan är, om inte tiden nu är inne att kyrkan mer aktivt kastar sig in i politiken”. 1 denna kanske oförsiktiga formulering vädrade radikala tidningar hierarkiska maktsträvanden och krav på kyrklig partibildning. Den följande polemiken gav biskopen tillfälle att utveckla sin uppfattning om missförhållandet mellan svenska folkets genomsnittliga kristna livssyn och de legala samhällsorganens sekulariserade inställning och förtydliga önskemålet att kyrkans vänner borde göra sig mera gällande inom de olika partierna och i mån av behov gå fram med särlistor. Den andra stridsfrågan gällde biskopens krav på fler kyrkor i Stockholms förorter, vilket av Dagens Nyheter betecknades som oförsynt, då kyrkorna i innerstaden inte vore fullsatta den söndag tidningen händelsevis anställde folkräkning (2 söndagen i advent). Biskopens svar gick ut på dels att inga kyrkor byggdes ”på statens bekostnad”, utan av kyrkomedlemmarna, dels att ingen exempelvis hänvisar förortsborna till enbart innerstadens biografer — trots att besök på en sådan icke kräver särskild församlingskänsla. Även ärkebiskopens böndagsplakat till nyårsdagen 1955 blev häftigt angripet, redan innan det var uppläst. Det gällde främst följande satser: ”Levnadsstandarden 6 81