EKONOMISK ÖVERSIKT Av redaktör ÄKE LANTZ UTLANDET Konjunkturuppsving med injlationsskugga Konjunkturutvecklingen under 1954 medförde för Västeuropas vidkommande flera överraskande positiva inslag i ett läge där man närmast hade väntat sig ett bakslag som följd av den mot slutet av 1953 inträffande konjunkturavmatt-ningen i Förenta staterna. I motsats till vad som vanligen brukar vara fallet smittade konjunkturnedgången i Förenta staterna denna gång inte av sig. I åtskilliga länder framträdde i stället efter hand nya tecken på en avancerad högkonjunktur trots att Förenta staternas import som vanligt i en period av sämre amerikansk sysselsättning krympte samman. Den minskade exporten till Förenta staterna kunde dock kompenseras med att de västeuropeiska länderna lyckades utveckla handeln sinsemellan som ett resultat av de fortsatta ansträngningarna att frigöra världshandeln. Konjunkturen i Västeuropa stöddes icke minst av en synnerligen livlig byggnads- och investeringsverksamhet och en i samband därmed stigande efterfrågan främst på s. k. varaktiga konsumtionsvaror, bl. a. bilar och hushållsmaskiner etc. Stigande löner och en ökad efterfrågan på varor och tjänster i förening med en begynnande återhämtning i slutet av året i Förenta staterna gav upphov till farhågor för en kommande period av pris- och kostnadsstegringar i Västeuropa. Västeuropas produktion låg under 1954 c:a 9 procent högre än året förut, och valutareserverna fortsatte i allmänhet att stiga trots den frilistning av import från dollarländer, som på sina håll genomförts under 1954 års lopp. Den gynnsamma försörjningen av valutor berodde icke minst på de stora amerikanska rustnings-utgifterna i Europa samt det ökade internationella förtroendet för den brittiska valutan. Ökningen i Västeuropas dollarreserver uppskattades under 1954 till cirka 2 miljarder dollar eller ungefär samma belopp som året förut. Förhoppningarna att åstadkomma ytterligare lättnader för den internationella handeln stärktes särskilt under sommaren och hösten 1954 inför det i september hållna årsmötet med Internationella valutafonden, varvid frågan om införande av någon form av allmän konvertibilitet stod i förgrunden för intresset. Denna fråga, som föregåtts av omfattande utredningar, bl. a. inom sekretariatet för de till Parisorganisationen (OEEC) anslutna staterna, kunde dock icke slutgiltigt lösas vid det nämnda årsmötet utan måste ställas ytterligare på framtiden. Den av OEEC-staterna 1950 gemensamt bildade europeiska betalningsunionen (EPU), som var avsedd att upphöra med utgången av första halvåret 1954, fick sin verksamhet förlängd ytterligare ett år i avvaktan på en övergång till konvertibilitet. Parterna kunde slutligen enas om en kompromiss, som tillgodosåg över-skottsländernas önskan om en viss återbetalning av utestående krediter men också underskottsländernas behov av ökade kreditmöjligheter. Vid utgången av betalningsunionens fjärde år den 30 juni 1954 hade nämligen de existerande möjligheterna till ytterligare kreditgivning i betydande omfattning uttömts. Mot slutet av 1954 började planerna mogna på att inrätta en europeisk valutafond, 108