STOCKHOLMSKRÖNIKAN Av K. O. HAMMARLUND Stockholms stadsfullmäktige beslöt vid sitt första sammanträde 1954 att slå samman stadsplanenämnden och byggnadsnämnden. Det var ett principbeslut och syftet var att komma från dualismen i planeringsarbetet. Ett stadsbyggnads-kontor skulle upprättas med en stadsbyggnadsdirektör som chef. Det definitiva beslutet fattades först i december. En grupp från höger och folkparti reserverade sig för bibehållet självständigt stadsingenjörskontor. Dess verksamhet ansågs vara underskattad. Hugg inte huvudet av kontoret utan låt det leva vidare, sade en talare i debatten. Men huvudet föll. Den nya organisationen ansågs av sina förespråkare komma att skapa bättre förutsättningar tör stadsbyggandet. Svårigheten att bygga i Stockholm framgick av en utredning som på nyåret lämnades av stadskollegiets byggnadskommitté. Marken räckte inte till. Områden som föreföll användbara, t. ex. på Söder, kunde av stadsplaneskäl inte tas med i räkningen under de närmaste åren — alltså just när den aktuella bostadskrisen måste betvingas. Inom inre och yttre stadsområden skulle till 1 juli 1957 kunna produceras 24 000 rumsenheter och därefter omkring 100 000. Vissa förutsättningar måste dock föreligga i form av markupplåtelse och trafikmöjligheter. Bland annat behövdes en tunnelbana i sydvästlig riktning. Stadskollegiet uppdrog åt Nedre Norrmalms-delegationen att utreda frågan om tunneltrafik till Brännkyrka med Jakobsberg och Sätra. Preliminärt beräknades banan kosta 130 miljoner kronor. Denna utredning hann inte slutföras under året. ”Slottet som den stora bygglådan.” Fasaden mot Norrbro var till fram på hösten helt inklädd i byggnadsställningar. 9 129