framför allt barnfamiljerna höll till. Det förutsågs att majoriteten av huvudstadens befolkning inom kort skulle vara bosatt utanför tullarna. Här trädde också skolfrågan i förgrunden med oundgängliga krav. Enskede och Brännkyrka visade sig vara hemort för 51,6 procent av Stockholms barn i första normalskolklassen. Söder om Söder ligger Farsta som i september fick en generalplan godkänd av stadsplanenämnden. Området beräknades få omkring 35 000 invånare med ett storcentrum vid Farsta tunnelbanestation. Detta centrum skulle betjäna både Hökarängen, vissa områden i Huddinge och eventuell bebyggelse på Ågesta. Opposition restes emellertid inom byggnadsnämnden, där representanter för olika partier ömmade för ”den vackraste sörmlandsnaturen inom Stockholm”. Väster om väster invigde Vällingby med fyrverkeriblixtar och salutdunder sitt affärscentrum, som utan falsk blygsamhet kallades Sveriges mest schangtila. Det var novembersöndagen den 14 och 75 000 personer deltog i festkommersen. Men Vällingbys affärsmän var inte nöjda med siffran. De sade sig sikta på 90 000 kunder när strömmen hunnit stadga sig från andra västerorter. Det skulle inte vara förgäves som man sprängt bort 30 000 kubikmeter berg. Svenska Dagbladet hade ordnat särskilda bussturer till festplatsen med ciceroner som pekade och berättade. Kungen var inte med på Vällingbys stora dag, men både han och drottningen kom dit under julveckan för att från den fina stationen göra en första resa med tunnelbanan. När Vällingby centrum trädde i funktion var det, som Svenska Dagbladet framhöll, endast den merkantila delen som stod någorlunda färdig. Flera av de nödvändiga sociala anordningarna var på väg, men hur länge skulle man få vänta på möjligheter till en normal kulturell verksamhet? Detta var en fråga som hängde intimt samman med huvudstadens stora utbyggnadsproblem. En bild från tunnelbanebygget vid Riddarholmen, ett virrvarr av betongtunnlar, berg och järnbalkar. 134