var snålt tilltagen. Intresserade stockholmare bereddes dock tillfälle att se den flytande staden inifrån. Det blev en förvirrande vandring över åtta däck. Fartyget var en verklig gigant till ett uppgivet pris av 84 miljoner kronor. På den mindre lyxbetonade sjöfartens område är att anteckna Masthamnens invigning den 10 juni. Det betydde en halv kilometers förlängning österut av Stadsgårds-hamnen. Arbetet påbörjades redan 1942 men först 1950 kunde stockholmarna i gemen se vad saken gällde. Då började nämligen de väldiga kranarna från Skoda-verken resa sig mot skyn. En sakkunnig församling granskade vad man hade fått för 13 miljoner kronor och fann investeringen av kapitalet vara god. Till nybyggena anslöt sig ett par 1700-talshus. Det ena var på sin tid hem för fallna kvinnor, en funktion som (sades det) numera har spelat ut sin roll. Hamn- och vägministern Hjalmar Nilson lyckönskade staden till nyförvärvet trots de senaste årens svårigheter för hamnbyggande. Näst föregående invigning hölls i Frihamnen år 1919. Så här såg det ut i området bakom Hötorget. T. h. Konserthuset. Till sjöfartens främjande fullbordades vidare under året hamnarbetarnas upprops-lokal mitt i slusskarusellen. Det var en lokal att drömma om för forna tiders sjåare — om de hade vågat. De hedervärda hamnarbetarna var inte särskilt socialt gynnade i gamla Stockholm. Kanske var det delvis deras eget fel, men grunden till felet var nog att söka på flera håll. Skämtsamt har det nya huset blivit kallat Kolingsborg efter en tidigare företrädare i förnedringen. Men Södre Torn är ett namn som passar. Huset är visserligen inte himmelshögt men det är runt och går in i slussmiljön som hand i handske. ❖ Samspelet mellan innerstad och ytterområde är Stockholms stora problem. Det återspeglas i befolkningsstatistiken. Under 1954 minskades innerstadens befolkning med över 8 000 personer samtidigt som invånarantalet steg i ytterområdena, där 133