HELANDERAFFÄRENS EPILOG Av CURT FALKENSTAM Efter den fällande domen vid rådhusrätten i Uppsala den 22 december 1953 gav biskop Dick Helander den 9 januari 1954 in sin vadeinlaga till Svea hovrätt. Biskopen bestred att han författat eller utspritt de anonyma breven och yrkade att hovrätten måtte frikänna honom och befria honom från ersättningsskyldighet. Enligt besvärsskrivelsen kunde de indicier, på vilka rådhusrätten i Uppsala dömt biskopen till avsättning, icke tillmätas värde som bindande bevis. De påtalade uttalandena var ej ärekränkande enligt anförda lagrum, framhölls i inlagan, och brotten föll ej under allmänt åtal. Även om Helander skulle dömas för ärekränkning, står straffet i orimlig proportion till brottet, uttalade biskopens försvarsadvokat Hugo Lindberg. Han ansåg att det saknades laglig grund för strängare bedömning av en biskop än andra statliga ämbetsmän. I ett 10-tal punkter bemötte advokaten rådhusrättens sammanfattning av bevisningen. Åklagaren, landsfogde Börje Holmgren, gjorde endast ett kortfattat bemötande av biskopens argumentation, då han ansåg att de omständigheter varigenom Helander bundits vid det åtalade brottet var så utförligt redovisade redan förut. Den 15 mars inleddes hovrättsförhandlingarna, där biskopen sökte förklara sina anonyma framträdanden vid skrivmaskinsköpen. Själv ansåg biskopen, att han varit utsatt för ett väl planlagt sabotage genom alla de omständigheter som kommit att peka mot honom, bl. a. tumavtrycken på vissa anonyma brev. Även den av professorerna Wellander och Johannisson gjorda språkanalysen kritiserades av biskopen som funnit att den ur både statistisk och psykologisk synpunkt var otillförlitlig. I sin slutplädering yttrade biskop Helander under rörelse: ”Skulle jag slutgiltigt bliva dömd i detta mål, straffet må vara hur ringa som helst, kommer jag att lämna den tjänst jag nu innehar”. Advokat Lindberg yrkade frikännande och följde i sin plädering linjerna i besvärsinlagan. Åklagaren å sin sida vidhöll att biskop Helander förverkat rätten att bekläda biskopsämbetet i Strängnäs: ”Med alla de tunga indiciernas slagkraft hävdar jag: vad han haver skrivit, det haver han skrivit. Därmed har han också själv skrivit den avsättningsdom som är den logiska följden av hans handlande”. Hovrättens dom föll den 14 april och löd på avsättning. Domen var, liksom i rådhusrätten, enhällig. Även hovrätten hade alltså funnit biskopen bunden till de anonyma brevens författande och utskrivande och skyldig till ärekränkning av professor Lindroth och pastor Segelberg. Biskop Helander hemställde om prövning av målet i högsta instans. I en inlaga till Högsta domstolen förklarade han bl. a.: ”Allting synes ha sammansvurit sig mot mig. Det finns icke ett spår av sanning i påståendet att jag haft med de anonyma breven före biskopsvalet i Strängnäs att skaffa”. Revisionsinlagan till HD behandlade huvudsakligen språkutredningens beviskraft. Riksåklagaren ville i sin inlaga ej bestrida biskopens rätt till prövning av målet inför HD med hänsyn till avsättningsfrågans betydelse. RÅ ansåg skuldfrågan helt klar men var tveksam om gärningarna borde föranleda avsättning. I RÅ:s skrivelse redovisades också ett uppseendeväckande vittnesmål av överläkaren 148