vid Långbro sjukhus, docent Erik Goldkuhl. Vid förhör hos RÄ hade denne berättat att han en dag i oktober 1952 iakttagit hur Helander på tåget Uppsala— Stockholm tagit fram 10—20 kuvert ur sin portfölj och studerat adresserna. Efter framkomsten till Stockholm hade Helander begett sig till plattformen för söder-gående snälltågs avgång. Även språkprofessorerna Wellander och Johannisson ingav ett yttrande till HD, i vilket de framhöll att en förnyad granskning av materialet på RÅ:s anmodan endast ytterligare bekräftat deras tidigare uppfattning. ”Den anonyme brevskrivarens stilistiska signalement passar, så fullständigt man kan begära, in på biskop Helander.” Den sistnämnde kritiserade dock i en ny inlaga också detta yttrande, liksom tidigare liknelsen med ”kombinationslåset”. De tre ledamöter av Högsta domstolen — justitieråden Erik Lind, C. G. I. Hellquist och Erik Tammelin — genom vilkas beslut avsättningsdomen mot biskop Helander vann laga kraft. I slutet av oktober tog helt överraskande biskop Helander, som tidigare ställt sig avvisande till tanken på sinnesundersökning, själv initiativ till en undersökning av sitt psykiska tillstånd. Den verkställdes av t. f. överläkaren på Ulleråkers sjukhus Evert Ljungberg, och resultatet av tvådagarsundersökningen redovisades i ett utlåtande till HD. Dr Ljungberg uttalade, att han ej funnit några symtom på sinnessjukdom eller allvarligare, med sinnessjukdom jämförbara invalidiserande sjukdomar. Han ansåg biskop Helander vara ”en ärlig och öppen människa, som utan påvisbar personlighetsförändring har kunnat genomrida vad den pågående processen mot honom inneburit”. Läkaren intygade att biskop Helander nu och 1952 var samma normala person. Den 12 november 1954 avslog Högsta domstolen biskop Helanders ansökan om prövning, och därmed hade underrätternas fällande domar vunnit laga kraft. Biskopen var avsatt från biskopsämbetet i Strängnäs stift. ”Jag är oskyldigt dömd. Jag kommer aldrig att begära nåd, men jag kommer att begära rätt”, löd Dick Helanders kommentar till HD-beslutet. Ärkebiskopen förklarade att slutet nåtts på en process som inneburit en mycket stor personlig tragik. Någon reträttplats inom kyrkan kunde man inte ge Helander. 149