— Ett universitet i Göteborg var i går en utopi, i dag är det verklighet, yttrade han bl. a. Kritiska röster invänder, att det hägrande slutmålet ännu är avlägset. Göteborgs universitet behöver ingen påminnelse om denna sanning. Det skall icke försumma att självt påminna om den. Anförandet utmynnade i en anhållan till konungen att förklara Göteborgs universitet invigt. Konungens invigningstal Eskorterad av en hedersvakt av studenter gick konungen upp på podiet och höll sitt invigningstal. Han sade sig vara glad att få förrätta invigningen av något så ovanligt som ett nytt universitet, det tredje i ordningen i vårt land. Envar som inser den högre bildningens betydelse måste denna dag känna livlig glädje. Konungen gav därpå en återblick på den ofta törnbeströdda väg, som tanken på en bildningsanstalt av akademiskt mått i Göteborg hade måst vandra innan universitetets föregångare, Göteborgs högskola, grundades den 10 november 1887. Han erinrade därvid om att S. A. Hedlunds och Sigfrid Wieselgrens insatser var avgörande för tankens förverkligande, om Viktor Rydbergs föreläsningar 1876—1880, som betydde mycket för den humanistiska programställningen, och om hur det riksbekanta mecenatskapet i Göteborg tog sig högst betydelsefulla uttryck med frikostiga donationer. Han nämnde här namnen Fredrik Lundgren, Eduard Magnus, David Carnegie och Oscar Ekman. Deras vidsynta handlande har vunnit talrik efterföljd, sade han, och genom att staden anslog medel gjordes högskolan till en hela stadens angelägenhet. Konungen framhöll i sammanhanget att upprättandet av högskolan länder Göteborg och göteborgarna till ovansklig heder och ägnade på denna högtidsdag deras minne en varm hyllning, vilka på ena eller andra sättet givit sitt bidrag. Men sedan 1887 har mycket förändrats, fortsatte konungen. De ekonomiska förutsättningarna har rubbats genom de båda världskrigen, och anspråken på högskolan har vuxit, inte minst till följd av vetenskapens allt starkare differentiering. Tanken på att inrätta en medicinsk fakultet gjorde en omorganisation nödvändig. Konungen erinrade om att den medicinska fakulteten byggts upp snabbt och med stark personlig anknytning till Sahlgrenska sjukhuset. Han erinrade också om hur under och efter andra världskriget norska studenter fick sin läkarutbildning här. Detta utslag av praktiskt nordiskt samarbete är värt att uppmärksammas, sade han och hoppades, att den tradition, som sålunda inleddes medan krigets skugga dystert bredde sig över våra nordiska broderfolk, måtte fortleva och alltmera fördjupas. Göteborgs universitet har nyss börjat sin viktiga verksamhet i den svenska vetenskapens och odlingens tjänst, för att, som vi alla hoppas, verka i denna tjänst ett obegränsat antal århundraden framåt, fortsatte konungen. Man kan då fråga sig hur framtiden kan komma att te sig. Någon har sagt: ”Från humanistisk vetenskap har en mångfald av de ideer utgått, som uppburit den andliga kulturen lika väl som den sociala och politiska samhällsutvecklingen”. Det är ett sant ord, som med säkerhet kommer att gälla i långliga tider. Det finns starka skäl för envar att besinna detta, att göra klart för sig betydelsen av det vi kallar humanism, en tillgång som ej kan uppskattas i vanliga värden men som ändock är så reell, som något kan vara, och för vår kultur alldeles omistlig. Humanismens fana måste alltid hållas högt och erhålla stöd, ideellt och materiellt. Överläkaren Joen Björnberg blir medicine hedersdoktor och får just doktorshatten av professor Jan Mellgren. I mitten skymtar professorn i pediatrik vid Göteborgs universitet Yngve Åkerrén. 153