ansågs det under året angeläget, att försök utan onödigt dröjsmål igångsattes med den nya typ av lärarutbildningsanstalter, som enligt principbeslutet skulle inrättas. Skolkommissionens ideer var i detta avseende mycket vidlyftiga men dess praktiska förslag inskränkte sig likväl till ett förslag om en första lärarhögskola, som — avgivet 1952 — förelädes 1954 års riksdag i ett efter vederbörlig remissbehandling tämligen nedbantat skick. Lärarutbildningen vid den nya högskolan, som förlägges till Stockholm, skall starta höstterminen 1956. Vid högskolan skall årligen 60 blivande ämneslärare och 96 blivande mellanskollärare erhålla sin egentliga yrkesutbildning. Högskolan var dessutom avsedd att bli ett centralorgan för lärarnas vidareutbildning och den skulle i mån av resurser medverka vid den pedagogiska försöksverksamheten. Däremot var det inte meningen, att den skulle övertaga någon del av den fackutbildning i skolämnena, som sedan gammalt meddelats vid universiteten. Utbildningen skulle omfatta ett läsår för ämneslärare och två läsår för mellanskollärare samt dessutom i båda fallen en praktiktermin inlagd i utbildningen. Högskolan skulle övertaga de lokaler, som disponerats av det till Fredhäll förlagda folkskoleseminariet för manliga elever och använda den intill belägna folkskolan i Fredhäll som övningsskola. Stockholmsproblemen Under 1953 verkställde skolöverstyrelsen en kartläggning av möjligheterna till realskoleutbildning inom Stor-Stockholm. Denna utvisade, att Stockholms läroverksorganisation — flickskolor och praktiska realskolor inräknade — inom några år skulle behöva fördubblas, om man för de växande årsklasserna ville uppehålla samma möjligheter till realskoleutbildning i nämnda skolformer, som förelåg läsåret 1951/52. Samtidigt framgick att inom staden förelåg väsentligt olika utbildningsmöjligheter i Enskede—Brännkyrkaområdet och i staden i övrigt. Medan man i begynnelseklasserna av de högre skolorna i innerstaden och västra stadsdelarna kunde räkna med att ta emot omkring 40 procent av en årskull — därav 25—28 procent i klass l5 — skulle inom Enskede—Brännkyrkaområdet under perioden 1954—1957 i klass l5 endast finnas plats för omkring 8 procent av där bosatta barn. Antalet barn i folkskolans normalklass 4 inom detta område beräknades höstterminen 1956 vara i det närmaste lika stort som motsvarande antal barn var i hela staden 1950. För att barnen i Enskede—Brännkyrka skulle få samma utbildningsmöjligheter i femårig realskola som barnen i innerstaden och västra stadsdelarna skulle det inom kort behövas 6—8 nya läroverk i de södra stadsdelarna. I detta ytterst prekära läge tvingades skolmyndigheterna att vidtaga vissa omstridda och i varje fall i målsmannakretsar mycket impopulära åtgärder avseende dels förhållandet mellan Stockholm och dess grannkommuner, vilkas bam, till skillnad mot tidigare, hänvisas till inom hemkommunen befintlig läroanstalt, som äger rätt anställa realexamen, och dels skolförhållandena i själva Stockholm, som delas i två realskoleområden. Det ena skulle omfatta innerstaden och västra stadsdelarna, där de högre skolorna förutsattes tills vidare få fungera som hittills, medan det andra skulle omfatta väsentligen stadsdelarna söder om Hammarbyleden, d. v. s. Enskede—Brännkyrkaområdet. Detta södra område skulle organiseras så, att intagningen på realexamenslinjerna inom området skulle kunna anknytas till folkskolans klass 6, vilket bl. a. medför att de två lägsta klasserna av den femåriga realskolan vid de inom området belägna läroverken successivt avvecklas. En här bakomliggande tanke var att området så småningom skulle helt omvandlas till försöksdistrikt med nioårig enhetsskola. 160